Sida 7
7
förtjenar det att anföras, huru stora sjötullen erkändes vara blott af konungen beroende 6). Om till allt detta lägges, att könungen egde utvägar att från påbjudna skatter befria den, han ville, och ganska vidsträckt rätt att efter behag afsöndra kronans gods och ordinarie inkomster, så visar sig folkets sjelfbeskattningsrätt vara ett nästan förgäfves fridlyst fält.
Vända vi oss nu till lagstiftningen, så finna vi väl konungaförsäkringen af år 1611 lika allvarligt som Landslagens konungaed uttala den grundsatsen, att ändring af allmän lag tarfvar folkets samtycke. Men en blick på de nådiga resolutionerna öfver ståndens besvär lärer till en början, att den ekonomiska och administrativa lagstiftningen, som alltid tillhört Sveriges konung och än i dag liar väl obestämda och väl vidsträckta gränser, under Gustaf II Adolfs tid inom sina råmärken fattade områden, hvilka man nu är synnerligen mån om att förbehålla beskattnings-och privat-rätten. Vigtigast är likväl, att allmänna riksdagarne, vid hvilka lagfrågor egentligen borde förekomma 7), voro utan bestämda former för en sjelfständig verksamhet. Enligt Riksdagsordningen af år 1617 skall visserligen hvart stånd för sig aflemna svar på konungens propositioner. "Är nu" — heter det dock derefter — "Konglig Majestät med svaret tillfreds, väl och godt. Ar der- något betänkande uti, då replicerar H. K. M:t antingen muntligen eller skriftligen eftersom sakens vigt det kräfver. Hvar
6) Geijer; Sv. F:s Hist. S. Afd. IV. sidd. 37 ff. Gustaf Adolf har utan bevillning uppburit skatter — sid. 282. Ännu viirre hade det varit förr, se t. ex. under Johan. Geijer S. Afd. III. 283, 286. Huru handlöst ständerna kunde till konungens afgörande lemna ganska vigtiga beskattningsfrågor (om skjutsning, gästning, "item de små partzedler, som un-dersåtarne i deras årliga skatt pläga utgöra"), synes af 1602 års riksdagsbeslut, der de tillägga: "och hvad som H. F. N. derutinnan med sitt råds
råd framdeles gör och stadgar......dermed vele vi låta oss nöja
.... och kan det efter lägenheten i Lagboken infördt varda". Stjernman; 1. c. 538. Jfr. sidd. 557, 1511.
') Äfven häruti voro grundsatserna länge oklara. Sedan riksdagsbeslutet 1602 föreskrifvit, att lagboken, innan den öfversedd och förbättrad trycktes, skulle "icke allenast opå en allmännelig riksdag först uppläsas utan ock nti hvar landsände förkunnas", så förklara ständerna detta 1604 så, att den borde tryckas "sedan den vore i alla landsändar förkunnat och gillat." Stjernman; 1. c. 538. 552.
Källa: Project Runeberg ·