Sida 18
18
Under Carl XII blef förhållandet ett annat. Liksom Gustaf II Adolf lät han ogerna under sin frånvaro i fält hålla al|männa riksdagar; men Carls frånvaro räckte hela hans regering. Dock fingo gerder och rekryteringar en utsträckning så stor som någonsin. Konung Carl fann sitt berättigande härtill i en af ständerna gjord uppoffring, hvilken vi hittills uppskjutit att nämna. Intet envälde är fullkomligt utan oinskränkt tillgång på penningar och soldater. Det genomförda indelningsverket var en nästan outtömlig rekryteringskälla och med afseende på penningar hade ständerna år 1689 för händelsen af ett då befaradt krig beviljat en gerd, hvarjemte, om den ej försloge, konungen bemyndigats att mot ständernas garanti upplåna medel. Samma gerd beviljades och samma bemyndigande upprepades af 1693 års riksdag och med utsträckning till hvarje framdeles inträffande krig 1). Så var i sjelfva verket beskattningsrätten öfverlåten på konungen. Häraf uppkommo väl inga betungande följder under en regering sådan som Carl XI:s, då ständerna i allt rådfördes och dessutom gamla gerder eftergåfvos, men Carl XII begagnade under sina ändlösa krig indelningsverket och den upplåtna beskattningsrätten i en utsträckning, som har synts mången såsom en tillämpning af despotismens kända hushållsregel att fälla trädet för att snabbt kunna skörda dess frukter. Och icke blott — så klagar man — uttömdes Sveriges inre tillgångar; i en envis krigslystnad bortslösade Carl XII sina företrädares flesta eröfringar!
Måhända skall dock den närmare betraktelse af den svenska stormagtens uppkomst och beskaffenhet, till hvilken vi nu öfvergå, visa oss, att Sverige förlorade sin verldshistoriska betydelse och måste träda tillbaka att sysselsätta sig med sin egen inre utveckling af andra skäl — än hjeltekonungens krigslystnad.
') Att Carl XII dock före krigets utbrott ansett skatternas grund vara riksdagsbevillning, svnes af 1697 års resolution ])& allmogens besvär g XI. Stjernman; 1. c. sid." 2143. Riksdagsbesluten 1689 och 1693, sidd. 2074, 2100. Att utskrifning alltid varit ansedd för en kongl, rättighet, svnes af Skand. Handl. I. 108. Jfr. Geijer; Sv. F:s Hist. Sedn. Afd. IV. 345.
Källa: Project Runeberg ·