Sida 10
f>0
TYPOGRAFTIDNING
N:r Ii'
Dessa nyare färger äro delvis icke ljusäkta; jag har betecknat denna brist med en ». För alla tryckalster som icke äro bestämda för flerårigt begagnande och icke ständigt äro utsatta för ljusets inverkan, kan man utan tvekan begagna dem.
Miinchener eller Cochenillelack, en likaledes karmin liknande färg, dock mörk och öfvergående till brunt. Båda färgerna finnas i ljusare och mörkare ton och gifva desamma, blandade med något karmin, en vacker, ren karmin lätt ersättande färg.
Rödt, blandadt: Kraftigt rödt erhåller man genom blandning af 3 delar zinober eller geraniumlack och en del karmin. Till tryckning af röda infattningslinier är en blandning af geraniumlack och något kromgult, mel-lansort, mycket omtyckt. (Forts.)
Om materialens behandling i boktryckerier.
(Af F. S.)
- 3. Afdragningen.
I.Jetta kapitel torde vara så temmeligen öfverflödigt, förutsatt att hvarje sättare noga iakttager de förestående reglorna. Men ändock skulle det kanske vara på sin plats att äfven åt korrekturafdragaren rekommendera den nödiga uppmärksamheten, ty äfven den bäste lcan råka ut för missöden, isynnerhet då det för det mesta är brådtom vid afdragningen. Framför allt borde korrekturafdragaren gifva akt på att, om satsen afdrages i snören, kolumntitlarne stå raka, emedan dessa vid ut-skjutningen och färgpådragningen lätt förskjuta sig och bli sneda: dessutom bör ban öfvertyga sig om att snörändar icke befinna sig på eller under satsen. Slutes formen deremot före afdragningen, är denna försigtighet naturligtvis ej nödvändig. I sådant fäll bör korrekturafdragaren sluta upp formen, klappa den väl och draga af den i lätt slutet tillstånd, ty vanligtvis är sättarens slutmaterial icke af den bästa beskaffenhet, hvarför satsen lätt stiger upp, om formen skrnfvas något hårdt.
Den största uppmärksamhet bör korrekturafdragaren egna formar, som innehålla illustrationer bland texten. Genom påläggande af ett rakt trästeg bör han först öfvertyga sig om att klichéerna eller klossarne icke äro högre än stilen: de skulle eljes vid afdragningen absolut förstöras; äro de deremot lägre, bör han lägga något under dem, att bilden kommer ut, ty figuren skall vara synlig, men icke mera än nödvändigt.
En regelrätt deckel är alltid att föredraga framför en godtycklig fri påläggning. Några pappersark jemte en tunn filt torde vara den lämpligaste deckelinläggnin-gen för korrekturpressar. Men filten bör aldrig läggas för nära stilen; sker detta, så blir alltför stark schattering följden deraf och stilens fina hårstreck skadas äfven derigenom.
4. Korrigeringen.
Vid korrigering skall kolumnen alltid ställas på skeppets högra sida och bör sättaren upplösa snöret, så-snart han har att korrigera vid kanterna eller i de första och sista raderna. (Obs.!) yl/istickningen af bokstäfverna borde så mycket som möjligt undvikas; man sticker med ålen bakom den oriktiga bokstafven, d. v. s.
mellan denna och den följande, trycker med venstra pekfingret mot radens ända och lyfter densamma med ålen så högt, att man bekvämt kan med fingrania taga upp den oriktiga bokstafven eller utslutningen; härigenom skadas stilen icke alls och genom någon öfning kommer man på detta sätt mycket förr till målet än att sticka i stilen.
Mänga sättare skygga för besväret att upplösa och ombinda kolumnerna, men tänka icke efter att de i motsatt fall försvåra arbetet för sig sjelfva och derigenom ändå öda mera tid.
Sker korrigeringen i slutna formar, så böra dessa helt och hållet skrufvas upp, stegen på venstra sidan tagas bort och korrigeringen ske på samma sätt som med satsen på skepp.
Har en bokstaf blifvit antecknad som dålig, så bör sättaren först noga öfvertyga sig derom; det kan äfven hända att bokstafven i fråga icke kommit väl ut på pappret, men dock är oskadad. Värkligt dåliga bokstäfver böra deremot ofördröjligen kastas i tyglådan, men icke samlas på kastranden eller fönsterbrädet, hvarifrån de lätt kunna förirra sig tillbaka till kasten.
Vid korrigeringen bör man alltid med venstra pekfingret noga kontrollera att satsen är jemnt utsluten; häremot syndas det ännu alltför mycket och man kan sedan vid tryckningen icke rädda sig för spetsar.
(Forts.)
(?) va i fa t^au/ef.
(Titpayraferncs Sang).
l)en friborna tanken oss tog i sin sold Vi lyda hans herrskarespira, Vi föra hans krig emot mörker och våld, Hans segrar vi jublande fira. I spetsen för oss som ett thordön han går Och ropar sitt mäktiga varde! I täta kohorterna följer hans spår Hans svarta, hans trotsiga garde.
Vi smida hans rustning för striderna ny,
Vi hamra hans skottfria pansar,
Vi gjuta hans lod af det träffande bly
Och Ii vässa hans uddiga lansar.
Fast svart är får hand, som af fejdernas krut,
Dock skiner en sol på vår bana:
I spetsen fur svärtade leder förut
Går ljusets odödliga fana.
Sen fyra århundraden stå vi på vakt I Gutenbergs väldiga smedja Och fila med tankens förtärande makt På mörkrets förrostade kedja. Och dvergarne pyssla med pustande fjät Att smida dess länkar tillhopa; Vi slå dem i stycken, som spindelens nät, Sent hus för Guds dager vi sopa.
Hustkammaren står der så lyst som en graf, Der höres ej åskornas dunder; Den ä'- som ett stilla, ett sofvande haf Med brusande strömmar inunder. Men storma dess vågor ur bräddarna fram, Att vidt öfver länderna svämma, Då spränga de murar, då bräcka de damm, Och väldet förmår dem ej hämma.
Källa: Project Runeberg ·