Typograftidning: 1889

N:o 10

1889

TYPOGRAFTIDNING

UTGIFVEN AF

TYPOGRAFERNES FÖRENING I HELSINGFORS

Prenumerationspris: I Helsingfors 3 mk för är.

i Landsorten 3: BO „ Annonser emottaga|| till .'Kl ji:ni för petit rad och ingA

liaile i svenska och tinska upplagan. Lösnummerpris: 30 p:ni.

Helsingfors den 25 september

Ansvarig redaktör: .4. Finandtr.

1'reniimcrntimi mottages i hufvudstaden af ombudsmännen fi tryckerierna: prenumeranter ouli aunousörer

i landsorten behagade v Unda »ig till hr K. Nordling, Hufvudatartsbladeta tryckeri < Schauman*), Fabians-gatan (i, Helsingfors.

Pappers-stereotypi.

(Slut.)

h. Gjutinstnonentet, består af två, öfver hvarandra liggande, Lyftade starka järnplattor, af hvilka den nedre hvilar på järnbockar samt är i sina tappar vridbar, medan deri öfre plattan medelst prässbygel och skruf kan spännas fast mot den nedre. Båda plattorna kunna genom en fjeder hållas i liorisontelt läge, hvarigenom det blir möjligt att, sedan prässbygeln flyttats åt sidan, bekvämt höja och sänka den öfre plattan, ungefär så som pärmen lyftes vid öppnandet af en bok. Matrisen lägges på det öppnade instrumentets nedre platta, gjut-vinkeln, som bestämmer plåtens tjocklek och storlek, inställes, täckplattan fälles ned samt skrufvas fast. At de båda så förenade plattorna gifves därefter en lutande ställning, för att underlätta ihällningen af den flytande massan. Den nämda gjutvinkeln består af två, genom en skrufhylsa förenade, åt sidan flyttbara delar samt kan ställas efter plåtarnas olika storlek.

c. Plåtarnas gjutning. Sedan stereotypmetallen smälts, uppvärmes gjutinstrumentet, så att metallen vid ihällningen icke stelnar Tör hastigt. Man lägger därför ett stycke papp af ytans storlek på instrumentets nedre platta, insätter gjutvinkeln, stäld på dess högsta bredd, hvälfver instrumentet, sedan det blifvit tillslutet, och fyller det med metall. Detta upprepas efter några minuter, tills det erhållit den erforderliga värmegraden. Samtidigt uppvärmer man äfven matrisen tämligen starkt. Sedan instrumentets underplatta väl aftorkats, lägger man matrisen, med bildytan uppåt, på densamma och så långt in som möjligt, medan den påklistrade gjutrem-san (götet) bör räcka utanför instrumentets gjutmynning. För att utjämna matrisens tjocklek för hela den bana som metallen har att genomlöpa, lägges ett flerdubbelt hopviket pappersark under gjutremsan; därigenom undvikes att metallen kommer stötvis, då den når matrisen. Äfven detta underlägg måste uppvärmas, så att all fuktighet, aflägsnas. Gjutvinkeln lägges nu så på matrisen, att på den gjutna plåten fins en tillräcklig kant för facetten; denna kant bildas just genom det ofvan nämda mellanslaget mellan stilformen och den stilhöga yttre ramen samt framträder på matrisen i upphöjd form. Därefter nedftlles instrumentets däckel, bygeln spännes öfver och skrufven tilldrages måttligt, rigeln eller tjedern, som hittills fasthållit instrumentet i vågrät ställning, löses, instrumentet fattas med handtaget och nedfälles så långt, att det intager en trubbig vinkel af 120 gr. För att pröfva om metallen fått lagom värmegrad, sticker man en remsa hvitt skrifpapper i den smälta massan och tillbakadrager den omedelbart. Har den blifvit gulbrunt färgad, är massan lagom till gjutning. Förändras papperets utseende endast obetydligt, bör massan ytterligare upphettas: blir det mörkbrunt, är massan för het. Den bör då afkylas genom tillsats af några bitar osmält metall. Vid öfverhettningen afduustar au-timonet; metallen bildar vid ösningen liksom qvicksilf-veraktiga kulor och visar i gjutningen stora och sköra

kristaller. Har metallen blifvit förbränd, tillsättes antimon; har glödningen fortgått en längre tid, något tenn. Före gjutningen borttages den slagg som bildat sig i smältkitteln, och den flytande metallmassan omröres, emedan antimonet, som är specifikt lättare än bly, simmar på ytan.

Med gjutslefven tages nu så mycket metall ur kitteln som fordras för att fylla instrumentet; den sida af slefven, från hvilken ihällningen sker, bör vara slätböjd, så att metallen snabbt kan utflyta på hela bredden. Vid breda plåtar far man vid ihällningen med slefven fram och åter, så att metallen icke rinner ned i en strimma på ett och samma ställe. Gjutslefven bör vara så stor, att han, antingen plåtarna äro stora eller små, rymmer tillräckligt mycket metall för att fylla instrumentet på en gång. En eller två minuter efter metallens ihällning har den stelnat, så att man åter kan ställa instrumentet vågrätt och öppna detsamma.

Har plåten svalnat, omvändes den, så att matrisen kommer öfverst, fattas vid gjutremsan samt drages ryckvis, dock varsamt, uppåt. Vill den icke lösa sig från plåten, så har detta oftast sin orsak i, att på ett eller annat ställe metall runnit mellan bladen; plåten är det oaktadt vanligen användbar, men matrisen går sönder och är obrukbar för vidare afgjutning. Vill matrisen på grund af andra orsaker icke lossna, så afhjälpes detta genom att man fuktar dess baksida med vatten och lägger den jämte den kvarsittande plåten, med den fuktade sidan nedåt på den heta ugnsplattan eller uppvärmda torkprässen. Den vattenånga, som härvid bildas, genomtränger matrisen och underlättar lösningen. Har matrisen därunder icke lidit någon skada och vill man använda den för ytterligare afgjutning, så slätas den omsorgsfullt, lägges på den varma jernplattan, lätt belastad med blysteg, tills den åter torkat. Men ingalunda bör plåten med den fastsittande matrisen läggas i vatten; ty här löser sig endast det öfre papperet, och i stilarnas gravyr och andra fördjupningar stanna matrisdelar, hvilkas aflägsnande med nålen orsakar mycken tidsförlust.

Sedan nu plåtens gjutning är afslutad, jämskäras och putsas kanterna och plåten kan fästas antingen på träklossar eller också på lösa underlag, s. k. stereotypfötter.

Det återstår endast att säga några ord om plåtarnas korrigering.

Vill man rätta fel eller oegentligheter i stereotypplåten, måste den korrigeras. Plåten rengöres då ytterst noga, emedan på orena ställen icke fäster någon lödning. Med en kantig ålspets genomborras det ställe, der exempelvis en felaktig bokstaf står, hvarefter hålet på plåtens baksida vidgas med en smal knif eller en mindre fil, så att den nya bokstafven kan insättas. Jlen hålet får ingalunda stickas för stort, emedan man då har svårt att sätta den nya bokstafven i rät linie med de öfriga. Sedan detta skett, lägger man plåten på en med några ark skrifpapper öfvertäckt slät jern- eller stenplatta, med gravyren nedåt, nedtrycker den isatta bokstafven och riktar den med en mindre vinkel. Har hålet blifvit nå-