Sida 63
VII. Striden
Kap. VII. Striden.
på infanteriets stridsduglighet och tapperhet. Dess gevär användes oftast såsom skjutvapen. Fienden nedgöres då genom att beskjutas på afstånd. Kommer man fienden inpå lifvet, brukas geväret såsom stötvapen. Fienden nedstötes då med bajonetten.
Endast anfallet kan skänka seger. Ett 86
lyckadt försvar hejdar fienden. Bortjagas kan han blott genom anfall.
Karl XII sökte städse stridens afgörande genom hänsynslöst djärfva och häftiga anfall. I slagen vid Narva och Klissov, i träffningarna vid Pultusk och Holofsin — för att nämna några få exempel bland många — förde kungen själf sina trupper till anfall, stundom med blanka vapen, och hemförde segern. Särskildt ansågs rytteriet med drabantkåren, hvars främste man kungen oftast var, oöfvervinneligt. Alla besjälades af hans mod och kraftiga vilja att komma framåt. Endast slaget vid Poltava, där kungen på grund af sjukdom efter ett sår icke kunde personligen leda anfallet, slutade med återtåg för svenskarna.
*
I det sydafrikanska kriget 1899—1902 lyckades boerna på grund af sin öfverlägsna skjutskicklighet ofta afvärja engelsmännens anfall. Men de anföllo sällan själfva, hvadan segern till sist blef engelsmännens.
Lättköpta segrar äro sällsynta. Man måste ofta anfalla två, kanske flera gånger. Släpper man icke tanken »framåt» — så går det till sist också framåt!
Svenskarna under Torstensson vunno år 1645 en fullständig seger öfver tyske kejsarens trupper vid Jankowitz. Striden var långvarig och ytterst blodig. Svenska rytteriet hade en
63
Källa: Project Runeberg ·