Återblick öfver femton års missionsarbete vid Hvita bergen i Stockholm från hösten 1876 till hösten 1891

hem ett barn alldeles fullt af sår och ohyra och gjorde henne ren, så att hon sken som en liten sol, då hon gick hem, och hon är nu så flitigt här vid bönestunderna. Vi hafva sådana alla onsdagsaftnar, och då är här redan alldeles öfverfullt af våra hemlösa, eländiga grannar. I morgon ha vi vår 3:dje fattigbjudning, denna gång bekostad af fattiga barn på Göksholm, som då bedja för oss.

Söndags e. m. har jag en klass större flickor, som är mycket kär; då höra många gamla på. Jag ömmar mycket för gesällerna här omkring. De höra aldrig Guds ord, och ingen söker reda på dem. Vi ha mycket missionsarbete i tankarne, men kunna ej börja strax med allt, helst reparationen ännu icke är afslutad. Våra bibelqvinnor äro flitigt ute på hus- och sjukbesök; de blifva ej ofta afvisade, och många fråga hvarför de ej kommit förr. Kallelse att besöka sjuka få de ganska ofta, och Gud välsignar dessa besök. Maria S. och jag ha ock varit ute på husbesök, det var ganska kärt“.

D. 13 jan. 1877. “En sådan bönevecka har jag aldrig haft, aldrig förr sett Jesus af Nasareth så draga fram. O, jag vill ej byta bort dessa Hvita Berg med sin ohyra, sin smuts, sina illaluktande bebyggare mot något ställe på jorden. Intet palats kan jemföras med detta halffärdiga hus, der jag ännu ej fått ett eget rum, men o, här är godt, ljuft, dyrt att vara, och här bor visserligen Gud med kraft att föra själar från mörkret till sitt underliga ljus. Nu i böneveckan hafva vi öfverfullt med folk hvarje qväll. Vi ha först kl. 5 en klass af öfver 40 ostyriga gatpojkar, hvilka börja komma redan kl. ¹/₂4, om de få. Kl. ¹/₂7 kommer mycket folk, af alla åldrar. De gå aldrig förrän nära kl. 10, så nog ha vi bråkigt, men Herren skall ha juveler i sin krona. Våra åhörare äro just af det slag vi önskat nå, sådana som icke besöka någon plats, der Guds ord predikas. Här ser man en halffull gesäll sitta vid dörren, spottande snus och talande för sig sjelf temligen högt, så att han måste tystas ned. Der sitter en qvinna med ett lättfärdigt uttryck i sitt ansigte, klädd i något mellanting af täcke, kofta eller sjal. öfver hennes ansigte jaga skyar af skam och nöd, afbrytande det vanligen