Sida 154
1 ö4
VIKTOR RYDBER(i
under ilera gemensamma Göteborgsår på 1850- ocli 1860-talen, nu en ansedd och vördad skolmän, på det bestämdaste för mig bekräftat, att under alla dessa år ban icke vid ett enda tillfälle såg Rydberg öfverskrida gränsen för det sunda lagom, vare sig i ena eller andra hänseendet. »Månget sym-posion kärt för minnet» — skrifver ban — »hade vi tillsammans både på tu man hand och i kamrat-kretsen, men vid alla dessa, äfven de gladaste tillfällen iakttog Rydberg en viss och vis måtta» Alllid hjärtevänlig, klingade ban gärna med sina vänner, men hade elt eget sätt att dricka: han blott 'smuttade' på sitt glas. Att han med sin rika begåfning och sina inånga älskliga egenskaper var den angenämaste kamrat och umgängesbroder, själen i kamratkretsen, behöfver jag icke säga. Men det var icke blott i fråga om dryckjom, utan äfven i fråga om andra det enskilda lifvets förhållanden som Rydberg tidigt samt mer och mer visade sig som en äkta hellen med afseende å vis måtta.»
Det heter vidare i samma bref: Rydberg hade alltid en utprägladt ridderlig natur, som kände lifligt behof att beskydda, hjälpa och uppmuntra allt som var svagt och ringa och af andra för-bisedt. Han visade detta hela lifvet igenom. Så trädde han under sin studenttid modigt och utan tvekan i spetsen när det gällde att hjälpa en kamrat. Så såg jag honom under vår ungdomstid i Göteborg mer än en -gång i större sällskap slå sig ner och samspråka med den ringaste i sällskapet, hvilken ingen annan tänkte på. Och hans ridderlighet i det offentliga MlYet känna vi alla. Rydberg kunde vara och var gemenligen i kamratkretsen och äfven
Källa: Project Runeberg ·
