Sida 194
2 7 G
VIKTOR RYDBERG
Teaterrecensionernas litterära kritik är däremot icke så len. Så läser man i april 1856 en rätt bäsk anmälan af H. B- ns Artisten och aristokraten , hvilket stycke recensenten låtsar icke kunna vara af Herman Bjursten, samt en föga mindre
kantskap med hennes talang såsom skådespelerska, desto mer bestyrktes man i den åsikten, att hon med få undantag endast borde uppträda i en viss branche af den lägre komedien», detta yttrande uppkallade en båld riddare — en insändare Ch, B—n (konsul Charles Backman) — som frånkände recensenten hvarje gnista af kompetens, antog att artikeln smugit sig förbi hufvudredaktörens lugna, opartiska censur och protesterade^ mot den bittra utgjutelser Och den i sina konstnärskänslor kränkta damens riddare tillade: »Vi vilja icke vid detta tillfälle inlåta oss i reflexioner öfver det rent hjärtlösa j att så skarpt anfalla fru A. i ett ögonblick, då hennes man undergått en lifsfarlig operation, hvars följder ännu äro sväfvande, och hon uttröttad och utmattad af nattvak, oro och omsorger måste i dignande ..tillstånd med krossadt hjärta uppträda inför publiken.» — Rydberg svarade på detta först i sak och till-lade därefter, att då referenten ej ens ryktesvis kände operationen i fråga, så kunde ban ej känna sig träffad af beskyllningen för hjärtlöshet. Personliga omständigheter borde dock ej inverka på ett omdöme till sanningens förfång. Men i en senare recension yttrar Rydberg ironiskt, att ban visserligen kunde hafva ett och annat att anmärka mol spelet, men då hæn icke kände deras familjeförhållanden som hade sig rollerna anförtrodda, så ville han hellre förbigå detta ämne, än möjligtvis såra ömmare känslor. — Striden fick en komisk epilog, som Rydberg ännu mot slutet af silt lif med förnöjelse erinrade sig. Hans vederdeloman lär hotat med duell, men sedan en medlande part förvandlat tvekampen till en »duell på flaskor» å teaterns schweizer!, hvilken slöts med brorskål, lär den gode konsuln hviskat i Rydbergs öra: »För resten, min kära bror, spelte hon rollen som ett as, men sådant får man icke skrifva.» — En annan liten episod från Rydbergs teateranmälaretid omtalar C. H. Atterling i sin bok »Teaterlif af J. P. Törnqvist». En af landsortens i rent yttre mening »störste» skådespelare — det var den numera aflidne A. F. Westermarck — uppvaktade Rydberg på sängen med sin litografiska bild som Hamlet, och därvid uppstod ett qui pro quo, i det recensenten antog hjälleskådespelaren vara en fattig kringresande litograf, som sökte någon liten kontant hjälp.
Källa: Project Runeberg ·
