Sida 268
2 7 G VIKTOR RYDBERG
Tulla monumenter, som, räddade ur syndaflodens böljor, så oväntadt kommit i lians ägo». Han kritiserar därefter med utvecklande af kyrkohistorisk lärdom den Corneliuska hypotesen om Sethiter och Kainiter.
Rörande arbetets »eftersyndallodshistoria säges, att den konstruerats i enlighet med dogmatikens satser ocli aldrig lämnat urr sikte den viktiga skillnaden mellan naturliga och uppenbarade religioner, hvarpå hela författarens Guds- och världsåskådning hvilar; ocli då författaren söker uppvisa de nödvändiga bestämningsgrunderna för Guds handlingssätt, har man »det föga uppbyggliga skådespelet af en tilltagsenhet som ostörd af betänkligheter icke skyr att påbörda Gud alla de dumheter, hvartill hr Cornelius själf (med de hrr Drey, Havernick, Stiefelhagen 111. 11. ur hvilka han kompilerat) är den sannskjddige upphofsmannen».
Särskildt harmas Rydberg öfver de från Drey lånade »minst sagdt enfaldiga» förklaringar, hvarför Gud endast kunde uppenbara sig för judafolket och ej för de öfriga »spridda folken», och han riktar härvid ett angrepp på den »ortodoxa» läran att medan Gud låter öfriga folk vandra sina egna vägar, gör ban mirakel för judarne. »Hvilken härlig gud och världsåskådning!» Och han företager därefter en jämförelse mellan resultaten, å ena sidan af folkens sträfvanden på egen hand och å andra sidan af mirakelgörandet, hvarvid hans entusiasm för hellenismen ger sig luft.
»Vi se dessa öfvergifna folkslag grunda samhällen till förverkligandet afNdet gudomliga i världen såsom rott
Källa: Project Runeberg ·
