Sida 284
2 7 G
VIKTOR RYDBERG
»Det finnes,» yttrar han, »två slags fördom, det ena vore den obetingade trons, det andra den obetingade förnekelsens. När den senare ej kan bestrida giltigheten af sinnenas vittnesbörd i en erfarenhetssak, har den ingen annan tillflykt än den bedröfliga att öfverallt se skälmstycken och att öppet eller hemligen påbörda de redbaraste människor bedrägeri. Den rätta ståndpunkten är tviflets, som undersöker, och sanningskärlekens, som erkänner tillvaron äfven af det, för hvilken en naturlig förklaring icke genast ligger till hands. Ironiska utgjutelser, med hvilka man till så godt köp ikläder sig skenet'-af fördomsfrihet, vetenskaplighet och högre vetande, äro således icke på sin plats, om de riktas mot sakerrsjälf, hvilken liksom alla andra företeelser tål undersökning, men ej emot det vidskepliga sättet att uppfatta densamma.»
Rydberg vill finna förklaringen i en omedveten vilja, äfven om detta kunde låta som en själfmot-sägelse. Han anser, att det varit själsvetenskapens grundfel, alltifrån Wolffs dagar, att betrakta själen och medvetandet såsom samma sak, och han anser detta fel ha skapat allt otyg i läran om människan under skepelsen af en djurisk själ eller en särskild lifskraft såsom förmedlare mellan den tänkande själen och dess kroppsliga organ.
Själen bör ej förblandas med medvetenhet; bakom detta döljer sig ett djup af omedvetenhet; de äro poler af samma odelbara väsen. Det omedvetna upptager otvifvelaktigt största området af själslifvets sfär; medvetandets grad beror däremot af de organer, hvarmed ett besjäladt väsende är utrustadt eller dem det danat åt sig. Gränsen mellan det omedvetna och medvetna
Källa: Project Runeberg ·
