Sida 335
F.N VANDRING I NORGE 331
återställas därigenom att husmannen höjer sig med de andra, icke därigenom att dessa sänka sig till honom. Lyckligtvis är den norska bondearistokratien ingen bördsaristokrati i annan mening än att jordegendomen som utgör dess grundval följer gällande arfslagar. Bondens yngre söner nödgas ofta öfvergå till husmansklassen, och det kan hända, att husmanssonen genom händighel för enad med lycka eller genom kärlekens makt får foga en hel gårds namn efter sitt eget. Detta utgör försonande omständigheter.
Det öfriga skola lagarne, en stigande billighetskänsla hos gårdsägarne samt framför allt husmansklassens egen allvarliga sträfvan till andlig och materiel förkofran i sinom tid uträtta.
En bondgård i Gudbrandsdalen liknar ofta en liten bv, så många äro de stugor och uthus, som gruppera sig kring dess mangård. Också är en sådan gård ett litet samhälle för sig, som nödvändigheten en gång bjöd att vara sig själft nog och så mycket som möjligt göra sig oberoende af den öfriga världen. Af denna nödvändighet har sedan blifvit en vana, och denna vana har i sin ordning utan tvifvel bidragit att skärpa själfstän-dighetsdraget i norske bondens karakter. Han och hans tjänare äro åkerbrukare, fiskare, byggmästare, timmermän, snickare, vagnmakare, smeder, sadelmakare, skomakare och mjölnare. Husets kvinnor väfva, sv kläder, baka och brygga. Men icke nog med detta. Bonden är äfven ordningsman och förlikningsdomare i kommunen, lagstiftare på stortinget.
Hvilken skillnad mellan en sådan man och fabriksarbetaren i fastlandets stora städer, åt hvilken den systematiska, i jätteskala ordnade arbetsindelningen öfverlämnar att göra det och det hjulet, den och den skrufven och
Källa: Project Runeberg ·
