Sida 497
DET LITTERÄRA GÖTEBORG 1 8 5 5 ß'2
401
vänner å Rubensons kafé. Och så följde följande dyrbara, förmodligen ur någon amerikansk anekdotsamling hämtade historia.
I Förenta staterna hade det en tid gått honom ganska illa. Men så en dag hade han erfarit, att Bamum behöfde på sin teater eller cirkus en orkester med åtskilliga kontrabasister. Han kunde nu inte det ringaste sköta en kontrabas, men därmed var det inte så noga. »Amerikanerne äro i allmänhet icke musikaliska, och de voro det på den tiden ännu mindre än nu», tillade ban upplysande. Han stärktes desto mera i sitt beslut att söka platsen, som där skulle vara sju kontrabasister. »Det kan således inte märkas egentligen, om jag stryker på med eller ej,» tänkte han för sig själf. Han infann sig hos Bamum, »tidehvarfvets märkvärdigaste man, mine herrar», anmärkte Nyberg i den elegantaste nasalton. Bamum, som i honom tyckte sig skönja något visst — »ty ban var fatalist» — antog honom genast. Han kommer in i orkestern på repetitionen. Bamum bestod instrumenten. Man gör sig i ordning, det stämmes och så skall man spela någon större tonmålning. »Men hvad sker? Orkesteranföraren släpper plötsligt taktpinnen, vänder sig åt kontrabasisternes sida, stirrar som en förryckt på oss, och det dröjer väl ett par minuter innan ban kan framstamma på irländsk-amerikanska: i\Ien hvar hin äro basarne?' Sådan otur, mine herrar, alla de andra sju nyantagne kontrabasisterne voro af samma ull som jag och hade tillträdt sina platser med samma beräkning. Då Bamum fick veta detta, gapskrattade han och antecknade det i sina memoarer. Mig gaf han emellertid en liten inkomst som köttvägare vid menageriet.»
Stundom voro åter skildringarna af mera romantisk art. T. ex. hans stora kärlekshistoria från
Källa: Project Runeberg ·
