Sida 540
532
VIKTOR RYDRF.RG
Messias är dämonernas besegrare. Ju mer historien nalkas tiden för Jesu lefnad, desto mera utbildas läran om Messias såsom människosläktets förlossare från djäfvulen.
Och så bildas ock läran om Messias, såsom den ende rättfärdige, som lider hvad släktet borde lida, en lära, hvilken dock fann motståndare bland rabbinerne, i det den stred mot läran om den triumferande segerhjälten.*
I en not på tal om tiden för Messias ankomst kommer Rydberg in på tolkningen af talet i Uppenbarelseboken, 666, hvilket han anser åsyfta Nero enligt det kabbalistiska talvärdet af de hebreiska bokstäfver som bilda orden Nero Cæsar.
De båda sista kapitlen redogöra för Nya testamentets lära om Kristus.
Rydberg söker visa, att Kristus själf förnekar, att han är det absoluta goda, det absoluta vetandet eller att han är allsmäktig, samt att Kristus skiljer mellan faderns och sii> vilja och förklarar sina undergärningar såsom härflytande ur en kraft, som hvarje troende kan undfå.
Vidare utredes i hvad mening bibeln använder ordet Guds son och Guds söner och skillnaden mellan Gud och Kristus hos nya testamentets författare. Så upptages till pröfning »de förmenta bevisen» ur nya testamentet, att Kristus vore Gud, hvilka på olika grunder författaren söker reducera och dem han i hvarje fall anser väga föga, jämförda med de många ställen i nya testamentet,
* I senare upplagor bemöter Rydberg Hilgenfelds och Colanis åsikt, att de delar af Henochs bok, i hvilka Messias-skildringen förekommer, äro senare tillägg af någon kristen. Vore så fallet, skulle --det för öfrigt blott ytterligare visa, att man i kyrkans äldsta tider gjorde skillnad mellan den absolute Guden och Messias.
Källa: Project Runeberg ·
