Sida 548
5(32
VIKTOR RYDBERG
framkallade Ulligt bifall ocb ifriga motsägelser och väckte en uppmärksamhet, som icke förut kommit något liknande svenskt originalarbete till del.
Man var ock å de ortodoxes sida angelägen att varna för skriften, hvilken kännetecknades såsom »ett nytt alster af den gamla otron».
Dessa ord, mot hvilka "Rudin i sitt minnestal på det bestämdaste opponerar sig, förekomma i den första mera märkliga motskriften, den i Väktarens n:o 25—27 år 1862 införda *
Denna anmälan är mycket hetsig.
Väl säges det i början, att »författaren med en viss uppriktighet synes söka sanningen», men detta medgifvande tages senare tillbaka, då det t. ex. heter: »om författaren velat gå redligt och verkligt samvetsgrant tillväga»; vidare talas om hans »öfvermodiga och hånfulla yttranden och odrägliga högmod, då han talar om treenighetslärans oförnuft»; det säges, att han infört grin och begabberi i sin behandling af ämnet, och att man i hans bok icke funne spår af »den aktning, hvarje människa är skyldig visa andra människors redliga och uppriktiga öfvertygelse, den skonsamhet, man bör ådagalägga mot hvad andra anse heligt och dyrbart, men ofta hån och bespottelse öfver det för tusentals hjärtan heligaste på jorden». »Sannerligen, ett skriftställeri, som gör anspråk på vetenskaplighet och med så oerhördt lättsinne behandlar lifvets allvarligaste och högsta angelägenhet, har i och med detsamma dömt sig själft.»
* Såsom dess författare har jag hört uppgifvas en då tjugufemårig filosofie kandidat, som sedermera kommit att intaga en af de främsta platserna i svenska kyrkan.
Källa: Project Runeberg ·
