Sida 549
BIBELNS LÄRA OM KRISTUS
Slutorden äro särskildt anmärkningsvärda. Väktaren medgaf författarens rätt att forska i bibeln, helst Kristus själf anbefallt, att man skulle ransaka skrifterna, men ville däremot »på det allrasträn-gaste ogilla, att författaren, därföre att tviflet gnagde på hans eget hjärta, velat på sätt som nu skett utså tvillets och otrons säd i sina bröders».
»Att kasta brandfaeklan in i sin nästas hus, anses för en afskyvärd gärning, och den borgerliga lagen belägger densamma med svåraste ansvar. Men ännu större ansvar, ännu förfärligare skuld drabbar den, som söker
upptända tviflets förtärande brand i sin nästas själ.---
Vi ha redan sett ett par exempel på de mörka tvifvel, de hemska strider, författarens bok uppväckt i svaga människohjärtan. Kan väl sådant glädja författaren att höra? Vi hoppas, att författaren ännu ej hunnit blifva så förhärdad. Om blott en enda af författarens medmänniskor genom de tvifvel författaren uppväckt i hennes själ lider skeppsbrott på tron och för lid och evighet går förlorad i otrons och förtviflans kval — hvilket brännande samvetssår för författaren! Må författaren besinna detta, innan han vidare fortgår på den farliga bana han börjat beträda! O! att han ville använda sina ädla gåfvor till fäderneslandets nytta i stället för att såsom nu rikta dem på dess fördärf genom att anfalla dess religion, alla samhällens grundval.»
Och med hänsyn till de många enskilda, som författaren kunde genom fortsatt verksamhet komma att blifva till fördärf, ville Väktaren med outplånlig eldskrift inrista i hans hjärta och samvete orden: »Men hvilken som förargar en af dessa små, som tro på mig, honom vore bättre, att en kvarnsten vore bunden vid hans hals och han sänktes ned i hafvets djup.»
Källa: Project Runeberg ·
