Acceptilation (Lat. acceptilatio). 1) Jur., det sätt, hvarigenom enligt den gamla romerska rätten en genom stipulation uppkommen muntlig förbindelse upplöstes. 2) Dogm., den af Duns Scotus och af Arminianerna förfäktade läran, att Fadern antagit Kristi offer såsom tillfyllestgörande för verldens synder, icke på grund af dess tillräcklighet, utan blott af gudomlig nåd.