Adam (Hebr. adam, menniska). Så benämnes i Bibeln den första menniskan, mannen, som enligt vår religionsurkunds föreställningssätt blef hela menniskoslägtets stamfader. Angående menniskans skapelse meddelar första Mosebok tvänne olika berättelser. Enligt den äldre af dessa (1 Mos. 1--2, 3 v.) skapades mannen och qvinnan samtidigt och efter alla andra lefvande väsenden, hvaremot i den yngre berättelsen (1 Mos. 2, 4--25 v.) början göres med mannens skapelse "af jordens stoft", hvarefter följa först växtriket, så djurriket och sist qvinnan, byggd af mannens refben. En tydlig skiljaktighet röjer sig äfven i de båda berättelsernas sätt att uppfatta förhållandet mellan den skapade och skaparen. I den äldre betonas uttryckligen menniskans gudalikhet; hon är skapad "till Guds beläte", till jordens och allt lefvandes sjelfskrifne herskare. I den yngre yttras intet om någon hennes väsendsfrändskap med Gud; menniskans "lefvande ande" har Gud "inblåst i hennes näsa", "och så" -- genom detta åtgörande på kroppslighetens område -- "vardt menniskan en lefvande själ". Vägledd af dessa (och några andra dylika) inbördes stridiga uppgifter, har den nyare bibelvetenskapen blifvit förd till sin nuvarande åsigt om de s. k. Moseböckernas uppkomst och sammansättning, i det han nämligen uppdagat, att de nämnda tvänne berättelserna -- den "elohistiska" och den "jehovistiska" -- ursprungligen härflyta från tvänne särskilda författare, tolkar af hebreerfolkets gudsmedvetande under olika tidehvarf af dess utveckling. På Nya Testamentets område har man spårat ett, sannolikt genom vissa satser i den judiska skolteologien förmedladt, samband mellan ifrågavarande tvåfaldiga framställning af förloppet vid menniskans skapelse och den paulinska kristologiens djupsinniga lära om "den förste Adam", syndens åt döden hemfallne upphofsman, och "den andre Adam", Guds afbild och mensklighetens urbild, vägbrytaren för vårt slägtes nya lifsutveckling, hvars slutpunkt och yttersta mål är "all tings återställelse" genom och uti denna "himmelska menniska", i Kristus, "skapelsens förstfödde". C. v. R.