Æoler

Æoler, Grek. Aioloi, en af grekernas hufvudstammar, ledde enligt sagan sitt ursprung från Æolus (jfr Hellen). Deras första hemvist skall hafva varit Thessalien, hvarifrån de sedan utbredt sig öfver Hellas och Peloponnesus. Till æolerna räknas boeoterna, ætolerna, akarnanerna m. fl.; äfven achæerna hänföras vanligen till æolerna, ehuru de af några anses som en särskild hufvudgren. Æolerna tyckas icke hafva varit sins emellan så nära beslägtade som folken inom hvardera af de andra hufvudstammarne. Benämningen æoler synes hafva varit gemensam för alla, som icke tillhörde den joniska eller doriska stammen. Genom den doriska vandringen undanträngdes æolerna och flyttade i olika afdelningar till öarna i Egeiska hafvet och till Mindre Asien, vid hvars kust de på en sträcka af omkr. 7 geogr. mil norr om floden Hermus grundade 30 städer, hvilka i början styrdes af konungar men sedermera, på samma sätt som i moderlandet, bildade små republikanska statsförbund. Dessa lyckades dock icke behålla sin sjelfständighet, utan måste efter hvartannat underkasta sig Croesus, perserna, Alexander den store, de syriske Seleuciderna och slutligen romarne. -- Æolerna i Mindre Asien voro ett vekligt folk, som saknade de öfrige grekernas lifskraft och företagsamhet. Deras språk bär den ålderdomligaste prägeln af alla Greklands dialekter (jfr Grekiska språket). Då derför dess ljudlagar förete någon likhet med latinets, ville man, på den tid då man ännu icke var ense om att latinet och grekiskan voro tvänne systerspråk, som utvecklat sig oberoende af hvarandra, söka latinets ursprung i denna dialekt. Den æoliska literaturen är icke rik. Dock uppträdde på ön Lesbos, som stod i rykte för fin bildning, sådana diktare som Erinna, Sappho och Alcaeus, hvilka båda sistnämnde gifvit namn åt hvar sitt versslag, det Sapphiska och det Alcæiska.