Jonien

Jonien (Ionia) kallades i forntiden den hufvudsakligen af Joniska greker befolkade mellersta delen af Mindre Asiens vestra kust med tillhörande öar. Enligt den grekiska sägnen voro jonerna, en af de tre hufvudstammar, i hvilka det grekiska folket var deladt, ursprungligen bosatte på nordkusten af Peloponnesos, i det landskap, som sedermera erhöll namnet Achaja (se d. o.). Achajerna, hvilka för de på Peloponnesos invandrande dorerna måste vika från sina gamla hemvist i södra delen af halfön, undanträngde nämligen i sin ordning jonerna, och desse skola då hafva sökt en tillflykt hos sina stamförvandter i Attika, hvarifrån skaror af joner under ledning af konung Kodros' söner gått Öfver till Mindre Asien (1044 f. Kr., enligt sagan) och der grundat de Joniska kolonierna. Några nyare lärde (E. Curtius m. fl.) anse dock, att det asiatiska J. snarare är att betrakta såsom jonernas stamland, hvarifrån de under långt aflägsna tider spridt sig öfver Egeiska hafvets öar till det europeiska Greklands kusttrakter. Sannolikt är väl i alla händelser, att det asiatiska J. åtminstone icke uteslutande genom invandring vesterifrån erhållit sin Joniska befolkning. Redan tidigt uppstodo der tolf till en förbundsstat sammanslutna städer: Fokaia, Erythrai, Klazomenai, Teos, Lebedos, Kolofon, Efesos, Miletos, Myus och Priene, på kusten af Mysien, Lydien och Karien, samt Samos och Chios på de liknämnda öarna. Äfven det eoliska Smyrna anslöt sig (688 f. Kr.) till de Joniska städernas förbund. På norra sidan af landtungan Mykale hade dessa en gemensam helgedom och tingsställe, det s. k. Panionion. Lyckliga naturförhållanden i förening med innebyggarnas företagsamhet och rika begåfning bragte inom kort många bland dessa städer upp till betydlig makt och välstånd. Äfven den andliga odlingen hos grekerna har skjutit några af sina tidigaste och ädlaste rotskott i dessa af naturen så rikt välsignade trakter, der den nära beröringen mellan öster- och vesterland mäktigt främjade bildningens fortgång och nya idéers framträdande. Såväl de homeriska sångerna som äfven de första af greker gjorda försöken till filosofisk spekulation och historiskt författareskap hafva der sett dagen. (Jfr Grekiska literaturen, sp. 1508, Grekiska språket, Joniska skolan). Snart nog skulle dock denna rika odling urarta till skadlig öfverförfining, och Asiens joner hade framför andra greker rykte för veklig yppighet i seder och lefnadssätt. Konung Kroisos i Lydien (omkr. 560 f. Kr.) underlade sig de Joniska städerna, och vid det lydiska rikets ej långt derefter inträffande fall (546) kommo de under persiskt välde. Till stor del styrdes de af under persisk öfverhöghet stående envåldsherskare. Ett af Aristagoras, herskaren i Miletos, anstiftadt uppror (500), genom hvilket de Joniska städerna sökte återvinna sin sjelfständighet, kufvades med stränghet, men blef, emedan jonerna dervid understödts af Athen, en anledning till utbrottet af den under namn af perserkrigen kända mångåriga striden mellan Persien och Grekland. I denna strid deltogo jonerna till en början såsom storkonungens nödtvungna bundsförvandter. Men i slaget vid Mykale (479) öfvergåfvo de hans parti och ställde sig på sina helleniske stamförvandters sida, och efter Kimons seger vid Eurymedon (465) var deras sjelfständighet för en längre tid tryggad. Genom den år 387 af Antalkidas afslutade freden erkändes de å nyo såsom storkonungens undersåtar, och efter det persiska rikets fall (på 330-talet) kommo de först under macedonskt, sedan under romerskt herravälde. Deras välstånd och höga odling bibehöllo sig till stor del under alla dessa omskiftningar och ödelades fullständigt först genom den turkiska eröfringen (1300-talet). A. M. A.