Aflat l. Indulgens (Lat. indulgentia) betecknade ursprungl. efterskänkandet af de straff och botöfningar (penitenser), som kyrkan ålade exkommunicerade medlemmar och genom hvilka dessa skulle ådagalägga sin ånger, innan de kunde blifva återupptagna i församlingen. Den åsigten hade nämligen utbildat sig, att kyrkan egde rätt att minska eller alldeles efterskänka kyrkostraffen, och denna rätt meddelades formligen åt biskoparne på det allmänna kyrkomötet i Nicæa (325). Från 5:te årh. började en förvandling (permutatio) af dessa straff att ega rum, så att penitenten medelst utförande af ett visst antal s. k. fromma verk: almosor, vallfärder o. s. v., kunde lösa sig från botöfningarna. Under inflytandet af frankernas rättsväsende, enligt hvilket alla kroppsstraff kunde förvandlas i penningböter, utbildade sig slutligen i den vesterländska kyrkan den villfarelsen, att dylika verk utgjorde en verklig försoning (satisfactio) för begångna synder. Man uppgjorde bot-tariffer, enligt hvilka ett visst antal öfverträdelser skulle motsvaras af ett visst antal fastedagar, hvilka i sin ordning kunde utbytas mot penninggåfvor till kyrkan. De i 7:de årh. från England utgångna s. k. botböckerna innehöllo tabellariska anvisningar för kyrkostraffens förvandling. Botgöraren kunde t. o. m. låta en annan träda i sitt ställe. Dock harmades många öfver dessa påfund, och ännu i 9:de årh. var den tanken, att synder skulle kunna försonas genom yttre botöfningar, så förhatlig, att flere synoder (bl. a. den i Châlons 813) förbjödo dessa missbruk och anbefallde botböckernas uppbrännande. Men kyrkans tilltagande förfall och presterskapets ökade penningbehof gjorde det, som i början framträdt som missbruk, till herskande sed. Bruket att genom gåfvor till kyrkor och kloster söka försona synder blef i synnerhet allmänt i 10:de och 11:te årh., då man fruktade yttersta domens ankomst. -- Sjelfva namnet indulgentia lär hafva kommit i bruk först i 11:te århundradet. Dock var det ännu blott vissa bestämda penitenser, som efterskänktes, till dess Urban II på kyrkomötet i Clermont (1095--96) förkunnade ej endast för korsfararne sjelfva och för sådana, som ville främja det heliga landets eröfring medelst penningbidrag, utan äfven för deras fränder, eftergift af alla så väl kanoniska (kyrkliga) som gudomliga straff. Innocentius III påbjöd 1215, att ett dylikt utdelande af fullkomlig aflat (indulgentiæ plenariæ) skulle förbehållas åt påfven ensam, och öfriga biskopar få meddela endast ofullkomlig aflat (ind. partiales), nämligen för högst 40 dagar. -- Den teoretiska grundvalen för aflatsväsendet lades i 13:de årh. af skolastikern Alexander af Hales (d. 1245), som uppfann läran, att icke blott Kristus, utan äfven helgonen förvärfvat sig öfverflödiga förtjenster inför Gud, och att kyrkan vore förvaltarinna af denna skatt af öfverloppsgerningar (opera supererogationis). Påflig bekräftelse vann dock denna dogm, liksom hela aflatsläran, först 1343 igenom Clemens VI. I läran bestämdes visserligen aflaten ännu blott såsom ett efterskänkande af kyrkostraffen, men i den stora hopens ögon var han liktydig med syndaförlåtelse. -- Den oerhörda fräckhet, med hvilken aflatshandeln under Leo X bedrefs af en Tezel i Tyskland, en Samson i Schweiz, en Arcimboldi i Norden, hvilka t. o. m. sålde aflat för framtida synder, blef en af de yttre anledningarna till reformationen. Luthers bekanta 95 teser, som han 1517 uppslog på slottskyrkan i Wittenberg, voro väl närmast riktade mot aflatens missbruk; men snart derefter lärde han offentligen, att hela institutionen vore förkastlig såsom stridande mot bibelns lära om den fria nåden i Kristo. -- Tridentinska mötet, som aflyste en del missbruk i den katolska kyrkan, belade dock med kyrkans bann hvar och en, som djerfdes neka, att kyrkan i kraft af nycklarnes ämbete (Matth. 16: 19) egde rätt att förlåta synder (jfr Aflösning), och stadgade, att syndaren fortfarande kunde genom fromma verk lösa sig från timliga straff. Då skärselden räknades till dessa, och den af Sixtus IV stadfästa läran att själamessor kunna förkorta skärseldens qval för de aflidne bibehölls, samt firandet af sådana messor kan utverkas genom penningar, qvarstår således aflatshandeln, om än med någon inskränkning, i den katolska kyrkan. Dock pågår ännu inom denna kyrka en strid om huruvida de påfliga indulgenserna gälla blott kyrkliga straff eller äfven sträcka sig till straffen i skärselden. Den senare åsigten, som obestridligen öfverensstämmer med kyrkans traditioner, blef i slutet af förra årh. stadfäst af påfven Pius VI.
Nordisk familjebok · första upplagan
Aflat
Ämne: Påvedöme och romersk-katolska kyrkan · Kyrka, kristendom och kyrkohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 204–205 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗