Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Aflösning

Ämne: Dogmatik, kätterier och sekter · Kyrka, kristendom och kyrkohistoria

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 209–211 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Aflösning. 1) Teol. I den äldsta kristna kyrkan betydde aflösning (absolution) en för svåra synder exkommunicerad, men ångerfull syndares återupptagande i kyrkogemenskapen, hvilket skedde efter fullgörandet af en föreskrifven botöfning. Syndarens försoning med Gud, eller syndaförlåtelsen, skulle således vara ett vilkor för absolutionens meddelande. Men då menniskans gemenskap med Gud började anses såsom ovilkorligen beroende af gemenskapen med kyrkan, ansågs aflösningen, redan i 3:dje årh., såsom ett medel till vinnande af syndaförlåtelse. I 5:te årh. blef hon en biskopens uteslutande rättighet. Småningom utbyttes den offentliga syndabekännelsen mot en enskild inför presten, hvilken ålade, mildrade eller helt och hållet efterskänkte botöfningen och derpå meddelade aflösning. I medeltiden utsträcktes detta förfaringssätt till alla synder, och på det fjerde lateranska mötet (1215) föreskrefs privatbikten genom lag. A. betecknade ej blott, såsom förut, tillgift å kyrkans sida, utan äfven förlåtelse inför Gud. I föga riktig öfverensstämmelse dermed, men så mycket mer med de hierarkiska grundsatserna, stod, att den gamla s. k. deprekativa absolutions-formeln: Deus absolvat te (Gud förlåte dig) eller: Deus tribuat tibi absolutionem et remissionem (Gud gifve dig aflösning och förlåtelse) utbyttes mot den s. k. exhibitiva: Ego absolvo te (jag förlåter dig). Då presten här framstod såsom en nödvändig medlare mellan menniskan och Gud, blef hela denna anordning af största vigt för hierarkiens utveckling. Hon bekräftades på det tridentinska mötet och är ännu gällande i den katolska kyrkan. -- I den protestantiska kyrkan har aflösningen fått en helt annan betydelse. Privatbikten är öfverlemnad åt hvars och ens fria val, och aflösning är liktydig med tillförsäkrande af syndernas förlåtelse åt den botfärdige, eller ett tillämpande på den enskilde af evangelii allmänna nådelöften. Båda äro bibehållna, icke såsom nödvändiga för saligheten, utan såsom kraftiga medel att trösta bekymrade samveten och särskildt såsom en lämplig beredelse till den heliga nattvardens begående. Aflösningens form är den s. k. deklarativa: "Jag förkunnar dig dina synders förlåtelse." Emellertid hafva den enskilda syndabekännelsen och aflösningen, ehuru kraftigt förordade åtminstone i den lutherska kyrkans bekännelseskrifter, allt mera kommit ur bruk och lemnat rum för den allmänna. En följd af det protestantiska begreppet om aflösning är, att hon blott kan vara vilkorlig; hon afkunnas derför hos oss vid slutet af skriftermålet i följande ordalag: "Är denna eder syndabekännelse uppriktig, eder bättring allvarlig, eder tro rättskaffens, så försäkrar jag, såsom Jesu Kristi tjenare, att Gud af nåd för Kristi skull förlåtit eder alla synder; och denna edra synders förlåtelse förkunnar jag eder i Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn." E. J. Ö.

2) Milit. För tjenstgöring vid vakter indelas manskapet på "aflösningar". Hvarje aflösning har till befälhafvare en korpral, "aflösningskorpral", och består af tre man, hvilka benämnas 1:sta, 2:dra och 3:dje man; dessa hafva skyldighet att stå på post turvis två timmar fyra gånger under ett dygn. -- Aflösning kallas äfven den rörelse, då en i elden varande tiraljör- eller flankörkedja utbytes mot uthvilade trupper. W. G. B.