Al, Alnus L., bot., växtslägte, hörande till nat. fam. Betulineæ, Monoecia Tetrandria L., träd eller höga buskar, som blomma mycket tidigt (på bar qvist) och liksom sina samslägtingar björkarna hafva han- och honblommor på samma stånd: de förra samlade i långa, slaka, brunaktiga hängen, de senare i korta, äggformiga, hvilka vid sin tillväxt genom de skyddande fjällens hårdnande blifva ett slags kottar. Dessa mogna först på senhösten och utsläppa under vintern de små nötterna, hvilka, då de ej som hos de flesta andra träd äro vingade, icke äro bestämda att kringföras af vinden, utan blifva liggande, tills de vid snösmältningen af vattnet nedföras till kärr och andra vattensamlingar, der man om våren ofta ser dem flyta. Under vintern igenkännas alarna lätt på de qvarsittande fruktkottarne och de skaftade bladknopparne. -- Af detta slägte ega vi i vårt land tvänne arter, Klibbalen (A. glutinosa) och Gråalen (A. incana). Den förra är en sydligare art; i Norrland finnas hon mest i kusttrakten och går ej norr om Ångermanland. Öfver allt växer hon på mer eller mindre sumpiga ställen. Hon blir ett resligt träd med tämligen gles och smal, trubbig krona (ofta något lik ekens), djupt sprickig, svartbrun bark och rundade, i spetsen tvära eller intryckta, mörkgröna blad, hvilka med undantag af nervvinklarne äro glatta och i synnerhet som yngre klibbiga (deraf namnet). Den rödaktiga veden har som bränsle mindre värde än björkens, är lätt och mjuk, men skör och nyttjas med fördel till åtskillig slöjd (framför allt till träskor), der ej något starkare virke erfordras. Roten lemnar ett masureradt virke, särdeles passande till faneringar. Emedan alträ under vatten mycket länge motstår röta, egnar det sig väl till undervattenspålar, pumpstockar o. d. Husen i Venedig lära till en stor del vara byggda på al-pålar. Barken nyttjas till färgning af ylle, fisknät o. s. v. Löfvet ätes rätt gerna af kreaturen. -- Gråalen, vanligen kallad arre eller alder, tillhör Norrland och det sydligare Sveriges höglända trakter. I våra slättbygder finnes hon ej vild, men ofta planterad. Hon är ej så bunden vid sank mark som föregående art. I alla afseenden närmar hon sig mera än denna till björken. Kronan är spetsigare, barken slät, gråaktig (lik bokens), bladen spetsiga och småludna, veden hvitare och starkare. Gråalen når sällan någon betydligare storlek. S. A.
Skogsh. Klibbalen har sin förnämsta betydelse för skogshushållningen deruti, att hon öppningarna icke vinkelrätt genom detsamma, utan hafva en sned ställning till lockets plan. Detsamma är förhållandet med hålen i den rörliga skifvan; men dessa luta alla åt motsatt håll mot hålen i cylinderlocket. När derför luftströmmen kommer upp genom locket i sned riktning, träffar han de lutande väggarna af öfre skifvans hål, och genom det sålunda uppkommande sidotrycket kringvrides denna skifva. De fyra stiften m, n, o, p svara mot de fyra koncentriske ringarna. Trycker man på m, så öppnas alla hålen i en af ringarna, t. ex. den ytterste, men de öfrige tre förblifva stängda. Inblåses nu luft i cylindern C, så utströmmar luften genom den ytterste ringens hål och sätter öfre skifvan jämte axeln i rotation. Men luften kan icke utan afbrott strömma ut genom öppningarna, emedan den vid skifvans rotation än träffar hålen, än mellanrummen dem emellan. Luftströmmen blir således hvad man kallar intermittent, hvarigenom en ton alstras, hvars höjd motsvarar antalet utströmningar i sekunden. Om således luften kraftigt inpressas i cylindern, kringdrifves axeln med stor hastighet och en hög ton höres. Vid svagt tryck från bälgen sker rotationen långsamt, och den uppkommande tonen är låg. -- Instrumentet begagnas på det sätt, att man afpassar luftströmmen så, att den ton sirenen gifver ifrån sig öfverensstämmer i höjd med tonen från det instrument man vill undersöka, t. ex. en stämgaffel, en orgelpipa eller dylikt. Har sirenens ton uppnått denna konstanta höjd, sätter man genom ett tryck på en af knapparne a och b hjulen i förbindelse med skrufgängorna i axeln pp. Tiden, då detta sker, antecknas omsorgsfullt. Efter en viss tids förlopp, t. ex. en minut, trycker man på den andra knappen, hvarigenom utvexlingen afkopplas och visarne ögonblickligen stanna. Antalet hvarf, som axeln gjort på den mellan de bägge manipulationerna förflutna tiden, ses af det stycke visarne framskridit; följaktligen kan man lätt beräkna hvarfvens antal på en sekund. Multipliceras detta antal med antalet hål i den öppna ringen, fås absoluta svängningstalet för den ton, som undersöktes. -- I Cagniard de la Tours ursprungliga instrument fans blott en ring. Dove införde de fyra ringarne med följande antal hål i de särskilda ringarne, nämligen 8, 10, 12 och 16, hvilka tal förhålla sig till hvarandra såsom l, 5/4, 3/2 och 2, eller såsom de relativa svängningstalen hos grundtonen, stora tersen, qvinten och oktaven. Öppnas således alla ringarne samtidigt, låter sirenen höra treklangen. Helmholtz har ytterligare förbättrat instrumentet genom att sammansätta tvänne sirener till en s. k. dubbelsiren, med hvilken en mängd intressanta försök kunna framställas. Jfr Ton och Tonhöjd. R. R.