Ålderdomssjukdomar

Ålderdomssjukdomar. Vid tilltagande ålder (jfr Senescens) undergå organismens väfnader en serie förändringar, som visserligen ej kunna betecknas såsom sjukliga, enär de normalt skola förr eller senare inställa sig, men som medföra en del symtom, häntydande på en rubbning af organismens funktionsförmåga. Man sammanfattar vanligen dessa förändringar under benämningen senila involutionstillstånd. Hos olika individer inställa sig dessa förändringar olika tidigt. Hos vissa tyckas förefinnas ärftliga anlag för tidigt inträdande ålderdomssymtom; i andra fall hafva åtskilliga skadliga inflytelser, såsom alkoholmissbruk, syfilis o. dyl., spelat en vigtig rol. Män synas vara mera utsatta än qvinnor för vissa åldersförändringar. — En stor del ålderdomssymtom betingas af förändringar inom kärlsystemet eller, närmare bestämdt, arterernas väggar. Man sammanfattar dessa symtom under benämningen arterioskleros. Förändringarna bestå i en förtjockning samt ett efterföljande sönderfallande af den innersta hinnan i kärlväggen, den s. k. »intima». Mest utsatta derför äro stora kroppspulsådern, extremiteternas stora arterer samt hjernans arterer och hjertats kransarterer. Förtjockningen medför en minskning af kärlets lumen och till följd deraf en minskning af blodtillförseln till det organ, som af det ifrågavarande kärlet förses med blod. Till en början kan ännu organet funktionera tämligen väl. Endast då större anspråk ställas på detsamma, sviker det: hjernan står ej ut med ansträngande arbete, ett och annat hjertslag uteblir, och njurarna förmå ej aflägsna slutprodukterna af ämnesomsättningen, om deras mängd af en eller annan anledning är ökad. Slutligen upphör ett eller annat organ alldeles att göra tjenst: från andningscentrum utlösas ej vidare de normala andningsrörelserna, hjertat har slagit sitt sista slag. Inom extremiteternas arterer kan förträngningen gå ganska långt, utan att direkta faror för lifvet uppstå. Väfnaderna, som ej vidare erhålla något blod, dö och hemfalla åt brand, åldersbrand, ålderdomsbrand (se Brand 2). Andra symtom bero på en bristning af de sköra kärlväggarna och åtföljande blödning i omgifvande väfnad. En bristning af något kärl i hjernan är den vanliga orsaken till »slaganfall» hos gamla personer. — Åtskilliga förändringar, former af s. k. senil atrofi, utveckla sig utan att stå i sammanhang med de beskrifna kärlförändringarna. Inom bensystemet eger rum en minskning af sjelfva bensubstansen och en förstoring af märgrummen. Särdeles påfallande är atrofien af under- och öfverkäken hos gamla personer. Hjernan aftager ej obetydligt i vigt vid högre ålder; huden blir tunn och förlorar sin elasticitet. Lungväfnaden atrofierar, så att på många ställen väggen mellan lungblåsorna (alveolerna) försvinner (senilt emfysem). En i motsatt riktning gående åldersförändring är hypertrofien af prostata, ett af körtelväfnad och glatta muskler bestående organ, som hos mannen omgifver urinröret omedelbart efter utträdet ur blåsan. Prostata-hypertrofien medför en förträngning af urinröret och svårighet för urinens afgång. — Till åldersförändringarna hör också en grumling af linsen i ögat (åldersstarr). J. E. J–n.