Vattusot

Vattusot (vattensot, vattsot), hydropisi, (hydrops), med., kallas en abnorm samling af vätska i kroppens väfnader och håligheter till följd af en sjuklig transsudation (se d. o.) ur blodkärlen. En sådan vätskesamling i bukhålan kallas bukvattusot (ascites), i lungsäcken hydrothorax (»bröstvattusot»; se Lungsjukdomar), i hjertsäcken hydropericardium, i hjernan (hydrocephalus; se Hjernsjukdomar). En ökning af vätskemängden mellan väfnadselementen inom ett organ, hvilket som hälst, kallas oedem (se d. o.) l. ödem (oedema), »vattensvullnad». Luckra väfnader, t. ex. underhudsbindväfven, kunna innesluta betydande mängder vätska och ansvälla till sin mångdubbla volym. Underhudsbindväfven å de nedre extremiteterna är vanligen det ställe, der vätska först samlar sig vid börjande vattusot. Fotknölarna utplånas dervid, underbenet blir jämntjockt, vid tryck kännes det degigt, och de dervid uppkommande insänkningarna qvarstå en tid efter tryckets upphörande. -- Såsom orsak till vattusot är närmast att antaga en sjuklig förändring af blodkärlens väggar, en förändring, som man ännu ej närmare känner. Denna förändring af kärlväggen är i sin ordning förorsakad af andra sjukliga förhållanden. Vattusot är således alltid hvad man kallar en sekundär sjukdom, en följd af ett annat lidande. En venös stas, d. v. s. stockning i det venösa blodets afflöde, allmän eller begränsad till ett visst kärlområde, medför ökad transsudation inom det ifrågavarande kärlområdet. Vattusot åtföljer sålunda ett s. k. okompenseradt hjertfel, d. v. s. ett hjertfel, vid hvilket hjertat ej förmår att genom ökadt arbete ersätta (kompensera) sådana fel i dess mekanik, som att blodet strömmar tillbaka genom en sjukligt förändrad valvel, eller att en förträngning af en af mynningarna sätter ett abnormt stort motstånd mot blodströmmen, eller att hjertats kaviteter äro abnormt förstorade, inneslutande en blodmängd, hvilken verkar som en onyttig och skadlig belastning. Ett hjertfel blir vanligen förr eller senare okompenseradt. Hjertat förmår ej i längden att under de ogynsamma förhållandena drifva blodet genom kärlsystemet med normal hastighet och under ett normalt tryck. Blodströmmen blir långsammare, och sannolikt medför detta den förändring af kärlväggen, som betingar den ökade transsudationen och vätskesamlingen i kroppens väfnader. Är blodets afflöde genom portådern hämmadt genom skrumpning af lefvern (lefvercirrhos) eller genom svulster, som komprimera portådern, uppkommer bukvattusot (se d. o.) till följd af den venösa stasen inom bukens kärlområde. -- Vattusot åtföljer vidare vissa njursjukdomar, såsom akut och kronisk nefrit, skrumpnjure samt vissa tillstånd af kakexi eller marasm, d. v. s. allmän kraftnedsättning och aftyning, såsom vid kräfta. I dessa fall anser man, att blodkärlens väggar undergå någon sjuklig förändring genom inverkan af något i blodet cirkulerande skadligt ämne. -- En höggradig vätskesamling i lungsäcken kan komprimera lungan; bukvattusot kan äfvenledes medföra hinder för respirationen. I dylika fall är det nödvändigt att undanrödja faran för ögonblicket genom att aftappa vätskan medelst troakar (se d. o.). Men vätskesamlingen återkommer, så länge den primära sjukdomen (hjertfel, njurlidande m. m.) varar, och detta lidande är vanligen obotligt. Genom användning af vissa läkemedel (t. ex. digitalis) kan hjertverksamheten vid ett hjertfel förbättras; i samma mån tilltager urinmängden och minskas vätskesamlingen i kroppens olika organ. Men hjertfelet qvarstår, och förbättringen är endast öfvergående. J. E. J-n.