Alfons (Alfonso, Alonso). Konungar af Asturien, Kastilien (Leon, Galicien). -- 1. A. III, den store, konung af Asturien, Leon och Galicien 866--910, föddes 848. Sedan han stridt om sin krona mot en upprorisk adel, vände han sina vapen utåt och utförde mer än trettio segerrika fälttåg, under hvilka han eröfrade konungariket Leon samt delar af Portugal och Gamla Kastilien. Folket trycktes emellertid af tunga pålagor, och flere uppror störde derför hans regering. För ett af dessa ställde sig hans son Garcia i spetsen (888), men blef slagen och fängslad. Snart tillställde dock A:s egen gemål, understödd af hans båda andra söner, ett nytt uppror, hvarefter ett blodigt inbördes krig uppstod, i hvilket A. slutligen besegrades. Han afsade sig då kronan till förmån för sina trenne söner, mellan hvilka riket delades (910). Såsom Garcias fältherre slog han ännu en gång morerna. Sedan han återvändt från striden, dog han i Zamora, 912.
2. Alfons VI blef 1065 konung i Leon efter sin fader, Ferdinand den store, och i Kastilien och Galicien efter sina bröder Sancho II (mördad 1072) och Garcia, från hvilken han med list tog regeringen 1073. Han eröfrade Alava och Rioja från Navarra, underkufvade sedan den arabiske kalifen Sahia ben Ismail i Toledo, härjade hans område och eröfrade slutligen (1085) sjelfva Toledo, som han gjorde till sitt rikes hufvudstad. 1092 eröfrade han en del af Portugal, hvilken han sedan såsom ärftligt grefskap lemnade åt sin dotter Teresia, gift med grefve Henrik af Burgund. A. understödde kraftigt den frejdade spanske hjelten Cid i dennes strider emot morerna. Han dog 1109.
3. Alfons VII Ramo, konung af Asturien, Kastilien, Leon och Galicien 1122--1157, var son till Urraca, Alfons I:s af Aragonien gemål, och genom henne arftagare till Leon och Kastilien. Redan under sin moders lifstid blef han af dessa rikens ständer upphöjd till konung (1122). Han blef efter ett krig med sin styffader äfven af denne erkänd såsom konung af Kastilien och lät på en sammankomst i Leon 1135 kröna sig till kejsare af Spanien. I förening med de öfrige kristne furstarna förde han lyckliga krig mot morerna, och straxt före sin död, 1157, umgicks han med planer att helt och hållet förstöra deras rike i Spanien. Kastilien och Leon blefvo nu skilda och delades mellan hans söner.
4. Alfons IX, kallad den ädle och den gode, konung af Kastilien 1158--1214, var son till Sancho III. Han var blott 3 år gammal, då han blef konung, men till följd af inre oroligheter blef han redan 1170 förklarad myndig. Sex gånger drog han i fält emot morerna och blef af dem slagen vid Alarco, 1195. Slutligen lyckades han dock tillfoga dem ett afgörande nederlag, då han, i förening med konungarne af Aragonien och Navarra, vann segern vid Tolosa, 1212. A. dog 1214 under stora rustningar till krig.
5. Alfons X, den vise, "filosofen" och "astronomen", konung af Kastilien och Leon 1252--1282, föddes 1226 och var son af Ferdinand III, den helige. Till en början tycktes han med allvar tänka på att fortsätta kriget mot morerna, men lemnade snart denna plan å sido och sökte i stället, ehuru förgäfves, att blifva vald till kejsare i Tyskland. Under sina bemödanden att vinna kejsarkronan utarmade han sitt rike. Inre oroligheter och uppror utbröto, och han blef slutligen af sin son Sancho beröfvad regeringen, 1282. Öfvergifven af alla, sökte han hjelp hos morerna, men dog 1284 utan att hafva lyckats återvinna tronen. -- A. var sin tids lärdaste furste. Han främjade vetenskaperna och grundlade den kastilianska nationalliteraturen, han fulländade den af hans fader började lagsamlingen, hvilken 1501 blef allmän landslag, och han lät redan som prins utarbeta astronomiska tabeller, de efter honom benämnda alfonsinska tabellerna samt utgaf den första historia öfver Spanien. Derjämte lät A. på spanska öfversatta Gamla Testamentet äfvensom åtskilliga klassiska arbeten i astronomi, matematik och filosofi. Sjelf författade han åtskilliga större dikter samt ett arbete i filosofi och ett i kemi.
6. Alfons XI, konung af Kastilien och Leon 1312--50, f. 1311 och son till Ferdinand IV. Under det hans farbroder, Peter, och hans fars farbroder, Johan, stredo om förmynderskapet, inföllo morerna i riket och slogo och dödade de begge förmyndarne, vid Tiscar (1319). Vid 15 års ålder öfvertog A. sjelf regeringen, gaf genom blodig stränghet kraft åt lagarne och återställde lugnet. Muhammed V af Granada blef af A. gjord skattskyldig till Kastilien och kallade för den skull konungen af Marokko till hjelp emot honom, men A. vann, i förening med konung Alfons IV af Portugal, en lysande seger öfver morerna, vid floden Salado (1340). Derefter eröfrade han en mängd fasta platser i Granada, bland hvilka Algeciras (1344), som sedermera blef den vigtigaste stödjepunkten för de kristnes företag mot Afrika. A. dog 1350, under det han belägrade Gibraltar, hvars eröfring han hoppades skola bana väg för morernas fullständiga fördrifning. Han efterträddes af sin son Peter (den grymme).