Alkaloider

Alkaloider (af alkali och Grek. eidos, likhet), äfven kallade växtbaser, kem., farmak., en mängd egendomliga, ofta genom framstående fysiologiska verkningar utmärkta växtämnen, hvilka i sina kemiska förhållanden mer eller mindre likna det flyktiga alkali, som benämnes ammoniak, och hvilka bland sina elementära beståndsdelar alltid innehålla qväfve (N) jämte kol (C), väte (H) och syre (O), hvilket sistnämnda dock undantagsvis saknas. Dessa ämnen ur växtriket kunna, på liknande sätt som ammoniak och metalloxider, ingå föreningar med syror och vissa andra ämnen, såsom klor, jod, brom o. s. v., hvilka föreningar kallas salter och i hvilka alkaloiden är grundbeståndsdel, bas (deraf namnet växtbaser). Många sådana alkaloidsalter nyttjas allmänt af läkare, exempelvis ättiksyradt morfin, klor-morfin, svafvelsyradt atropin, salpetersyradt stryknin, svafvelsyradt kinin o. s. v. -- En apotekare i Paris vid namn Derosne framställde 1803 ur opium två kristalliserbara salter, då för tiden kallade "opiumsalter": narkotin och morfin, och en annan fransman, Seguin, upptäckte äfvenledes (1804) morfinet, men ingendera af dessa kemister funno den "basiska" naturen hos dessa ämnen. Det var en tysk apotekare, Serturner, som år 1817 först visade, att morfinet är en växtbas, och dermed var uppslaget gifvet till en lång rad af glänsande upptäckter inom växtkemien. Då dessa alkaloider i de flesta fall utöfva egendomliga verkningar på den djuriska organismen och sålunda ofta utgöra den verksamma beståndsdelen i en drog, så har, genom deras framställning i rent tillstånd, läkekonsten vunnit den fördelen, att kunna genom deras användning gifva det verksamma i ett vegetabiliskt läkemedel i en noggrant känd och lätt bestämd mängd, hvilket icke kan vara händelsen, då den naturliga drogen användes, eftersom dess halt af den verksamma beståndsdelen kan mycket omvexla. De allra flesta af dessa alkaloider äro gifter, i den meningen, att redan en ringa mängd af alkaloiden framkallar häftiga, ofta lifsfarliga och dödande verkningar. Deras upptäckande i organismen efter döden i förgiftningsfall är ofta förenadt med stora svårigheter och, om längre tid förflutit efter döden, icke sällan omöjligt till följd af alkaloidens sönderdelning. Några alkaloider äro oljelika vätskor, hvilka förflyktigas i fria luften, t. ex. nikotin, koniin, spartein, merkurialin o. s. v. Af dessa äro de två förstnämnda bland de allra häftigaste gifterna. -- De icke flyktiga alkaloiderna, hvilkas antal redan uppgår till ett par tiotal öfver hundra och ständigt ökas genom den nyare kemiens upptäckter, äro vanligtvis färglösa (hvita), pulverformiga, kristalliserbara, lättlösta i alkohol, mera svårlösta i vatten, med bitter och ofta skarp smak. Några alkaloider förekomma hos många växtarter inom olika familjer, såsom berberin, saponin, kaffein; andra (de flesta) synas deremot uteslutande tillhöra någon viss växtart. O. T. S.