Allmänning (Fsv. almænninger), jur., betydde ursprungligen "allmänhet, menighet", men fick redan tidigt sin nuvarande betydelse: allmänningsskog eller menighets samfällda skog och mark.
Uti Sverige ansågs i äldre tider allmänt, att skogarne voro upplåtna till allas fria begagnande, eller att de utgjorde en eller flere menigheters gemensamma egendom. Med odlingens framsteg fick å ena sidan den enskilde full eganderätt till den jord han odlat, och å andra sidan blef den samfälda jordegendomen, allmänningen, närmare bestämd såsom bya-, sockne-, härads- eller lands- (= landskaps- eller läns-) allmänning. Ur allmänningsbegreppet uppkom snart det s. k. skogsregalet, som, framträdande under benämningarna konungsallmänning och kronoallmänning, ej är annat än begreppet allmänning, utsträckt till hela riket. Det var i öfverensstämmelse dermed, som konung Gustaf I i bref till norrlänningarne den 20 April 1542 förklarade, att "alla sådana egor, som obyggda ligga, höra Gud, konungen och Sveriges krona till". Allt ifrån midten af fjortonde århundradet, om ej tidigare, ansågo sig ock Sveriges konungar kunna, till förmån för bergsbruket, genom privilegier gifva bergsmän rätt att nyttja vissa skogar. Så uppkommo bergslags- och grufve-allmänningar.
Bya-allmänning, eller oskiftad skog till en eller flere byar, har det alltid stått byamän fritt att låta dela genom skifte. Enahanda rätt synes hafva tillkommit jordegare i afseende på sockneallmänningar, om hvilkas delning är genom Kongl. förklaringen af d. 5 April 1739 stadgadt, att densamma borde pådrifvas, "på det hvar och en sedan sin enskilda del deraf så mycket mer och bättre vårda och akta må". De få, ännu odelade sockne-allmänningarnas vidd är mycket ringa, och flere af dem äro alldeles skoglösa. Menigheternas ursprungligen oinskränkta egande- och brukningsrätt till härads- och landsallmänningar var redan under medeltiden, och än mer under Gustaf I:s och senare konungars tid, underkastad vissa inskränkningar, men genom Kongl. brefvet af d. 16 Mars 1824 blefvo dessa allmänningar upplåtna till delning mellan häradets eller länets jordegare. Af landsallmänningar finnes nu mera ingen qvar. Häradsallmänningar åter finnas dels i behåll från äldre tider och dels nybildade vid afvittring -- dessa senare dock hittills (år 1875) endast i Svärdsjö och Envikens samt Lima och Transtrands socknar af Stora Kopparbergs län. Den sammanräknade vidden af de odelade äldre häradsallmänningarna i hela riket utgör 1,175,678,41 qv.-ref, eller icke fullt 210,000 tunnland, medan de nämnda nyare häradsallmänningarna innehålla tillsammans ej mindre än 656,436,16 qv.-ref, eller i rundt tal 117,000 tunnland. Såsom en antydning om det penningevärde sådana allmänningar kunna ega, må nämnas, att genom upplåtelse af 50-årig afverkningsrätt till den gröfre skogen å Lima och Transtrands häradsallmänning, innefattande omkr. 100,000 tunnland, bildades en för jordegarne i dessa tvänne förut fattiga socknar gemensam fond, uppgående till mer än 2 1/2 millioner kr. Det behöfver knappt sägas, att föga återstår af skogen å de skiftade allmänningarna. Enligt Kongl. förordningen d. 29 Juni 1866 må häradsallmänningar icke vidare delas, utan skola de framgent antingen stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, eller ock, under skogstjenstemännens uppsigt, förvaltas af delegarne efter fastställd hushållsplan och reglemente. -- Benämningen "kronoallmänning" har numera upphört att nyttjas liksom, långt tidigare, uttrycket "konungsallmänning". Af sådana allmänningar funnos några, till hvilka kronan hade enahanda egande- och dispositionsrätt som till kronoparker, men i allmänhet voro de, med undantag af Norrlands kronoskogar eller kronoallmänningar, hvilka utgjort föremål för afvittring mellan kronan och enskilda, af samma egenskap som lands- eller häradsallmänningar och hafva derför enligt Kongl. brefvet af d. 16 Mars 1824 ansetts såsom länets eller häradets tillhörighet. -- Bergslags- och grufve-allmänningar, liksom öfriga till bergshandteringens understöd anslagna, inom eller utom bergslag belägna, staten tillhöriga skogar, med hvilka bergs-öfverstyrelsen och bergsstaten förr hade befattning, äro genom Kongl. förordningen af d. 29 Mars 1873 ställda under skogsstatens öfverinseende. Jfr Afvittra, Kronoskog, Kronopark, Bergslag, Grufveskog, Rekognitionsskog. E. P.
Finland. Uppkomsten af allmänningar har delvis sin grund i förhållanden, som i Finland egt ringa inflytelse. Läne- och häradsindelningen har icke derstädes som i Sverige uppstått genom flere smärre samhällens förening till ett helt, utan var redan i sitt ursprung en politisk distriktsfördelning, hvarför ock grundsatsen att kronan vore egare till all obyggd mark kunde så mycket lättare och fullständigare vinna tillämpning, då regeringen i 16:de århundradet började egna detta land allvarlig omsorg. Några finska lands- eller häradsallmänningar hafva således icke funnits, och landets nu gällande skogsordning af 1851 upptager icke häller någon bestämmelse om sådana. Af större historisk vigt har indelningen i socknar och byar varit; ty dessa samfunds intressen kräfde bestämda gränser, som skilde deras område från grannarnes; obygder, som lågo inom råerna (gränserna) blefvo då en gemensam tillhörighet, hvaröfver sockneeller byamännen egde förfoga. Dessa allmänningar hafva dock sedan för längre tid tillbaka blifvit skiftade emellan delegarne. Men vid storskiftets genomförande gällde den grundsatsen, att öfverloppsjord skulle utbrytas från hemmanen och läggas till kronan. Af sådana marker hafva sedermera efter omständigheterna några blifvit inrättade till nybyggen och lägenheter eller mot skogsränta upplåtits åt dylika. Mera vidsträckta områden åter hafva förvandlats till kronoparker, som stå under statsmyndighets förvaltning. E. G. P.
Norge. De norska allmänningarna tillhörde i den historiska tiden ursprungligen alla staten ("konungen"), dock så, att nyttjanderätten (vedfångst, höslåtter m. m.) tillkom kringboende allmoge, medan konungen egentligen blott innehade höghetsrätten, d. v. s. rätt att anvisa bostäder åt nyodlare samt rätt att använda hvad som blef öfver, sedan allmogen begagnat sig af sin nyttjanderätt. Från Fredrik IV:s tid har staten emellertid i många fall öfverflyttat sin rätt till stats-allmänningarna på privata personer, dock så, att allmogens brukningsrätt derigenom icke inskränkts. Dessa privat-allmänningar komma likväl i den närmaste framtiden att upphöra, då dels egarne allaredan nu kunna fordra och i många fall äfven hafva fordrat att få allmänningen utskiftad till full egendom mellan sig och de till brukning berättigade, dels hvarje privatallmänning innan d. 1 Jan. 1884 skall delas på detta sätt. Der minst hälften af de till brukning berättigade jordegarna hafva köpt en stats-allmänning, kallas denna en bygde-allmänning. På det hela taget äro de speciella förhållandena beträffande många allmänningar mycket invecklade, och tvistigheter mellan de olika intressena kunna i flere fall icke undgås, till följd hvaraf regeringen redan under förra århundradet upprepade gånger sökte att bringa en planmässig ordning till stånd genom tillsättande af lokala kommissioner. Äfven för närvarande arbetar man i samma riktning för att få de olika rättigheterna rörande brukningen, gränserna m. m. nöjaktigt bestämda. Af denna anledning hafva flere kommissioner blifvit nedsatta, som hafva att undersöka förhållandena i Hedemarkens och Kristians amt, liksom äfven en kommission fått i uppdrag att ordna hela rikets skogsväsende. Likaledes har 1875 en särskild "skovdirektör" blifvit utnämnd. Nu för tiden hafva allmänningarna sitt egentliga värde af skogarne och rätten att hålla säter, hvilken från gammalt tillkommer den till brukning berättigade allmogen; staten har deremot ensam rättighet att på alla statsallmänningar hugga timmer till försäljning. De allmänna stadgandena för de norska allmänningarna (deras brukningsrätt, förvaltning o. s. v.) finnas i lagen om allmänningsskogar af d. 12 Okt. 1857 och i lagen om skogsväsendet af d. 22 Juni 1863. De på samtliga stats- och bygdeallmänningar liggande skogarne utgöra inemot 50 norska qv.-mil. - (I Bergen förstås med allmänningar de stora, öppna platser, som på flere ställen genomskära staden.) Y. N.
Danmark. I den "Jydske Lov" (I. 53) säges, att i en allmänning har konungen jorden och bönderna skogen. Utanför denna lags område synes deremot konungen hafva förbehållit sig en större makt, företrädesvis rättighet till skogafverkning; han hade der äfven rättighet att af allmänningen bortpanta, sälja eller bortgifva hvad han ville. De danska allmänningarna voro ursprungligen kronans egendom (konung-lef), men hafva för länge sedan blifvit afrödda och uppodlade eller öfvergått till privat egendom. Dock äro "domänskogarne" på norra Själland, bland hvilka "Grib-skov" är den störste, ursprungligen gamla allmänningar, och detsamma är förhållandet med "Almindingen" på Bornholm, hvilken en tid låg nästan öde, men som från 1801 varit föremål för en omsorgsfull skötsel och nu bär betydliga skogar af löf- och barrträn. " O. Nielsen.