Alpväxter

Alpväxter, bot., äro sådana växter, som hafva sitt hem på de högre delarne af mellersta Europas fjäll, på hög-alperna. De utmärka sig i allmänhet genom följande egenskaper: 1:o. De äro fleråriga, hvilken egenskap står i sammanhang med en betydlig utveckling af de underjordiska växtdelarne, såväl stam som rot, och med en mer eller mindre stark förvedning af stammen. Sommaren på Alperna är, särdeles under ogynsamma år, allt för kort att gifva enåriga växter tid att mogna sina frön. 2:o. De hafva låg och nedtryckt, ofta dynlik växt. Derigenom blifva dessa växter mindre utsatta för de kalla alpvindarne, på samma gång som de lättare komma i åtnjutande af den från jorden utstrålande värmen. 3:o. Deras blommor äro vackra, rent färgade och stora. Så prunka i hvitt Dryas octopetala samt många Draba- och Saxifraga-arter; i himmelsblått Gentiana, Soldanella, Campanula och Phyteuma m. fl.; i rödt Silene acaulis, Rhododendron och Azalea; i gult Ranunculus och Potentilla m. fl. — Alpväxternas region vidtager i Schweiz och Tyrolen på 5,500-6,000 fots höjd och sträcker sig ända till gränsen för den eviga snön. I de nedre delarne af densamma förekomma ännu tämligen många buskformer, sådana som dvärgtallen, Pinus Pumilio, alp-alen, Alnus viridis, alpnypon, Rosa alpina, alpkaprifolium, Lonicera alpigena, alprosorna, Rhododendron ferrugineum och hirsutum, åtskilliga pilarter m. fl. De mest karakteristiska bland dessa torde vara de präktiga alprosorna med sina stora, rosenfärgade blommor och sina myrtenlika, undertill rostfärgade blad. Efter dem kallas den nedre delen af alpväxternas region för alprosbältet. I de högre liggande delarne af alpväxternas region uppträda endast några få dvärgbuskar, under det att hufvudmassan af växtligheten bildas af små, fleråriga örter. Denna öfre del af alpväxternas region kallas derför också alpörtbältet. Bland de talrika alpörterna må såsom de mest framstående nämnas arter af slägtena Campanula, Phyteuma, Gentiana, Primula, Soldanella, Draba, Saxifraga, Potentilla, Ranunculus, Phaca, Achillæa, Hieracium och Carex. De arter, som hufvudsakligen bilda de berömda alpbetena — alphö, i synnerhet från ängar med gynnadt läge, anses hafva dubbelt så stort värde som dalhö — äro de äfven på våra fjäll förekommande fjällgröen, Poa alpina, och fjälldagg-skålen, Alchemilla alpina, samt dessutom Plantago alpina, Meum Mutellina och Achillæa moschata. Af öfriga alpväxter nämna vi den s. k. Edelweiss, Gnaphalium Leontopodium, hvilken, emedan den är särdeles varaktig — den tillhör de s. k. evighetsblommorna — på samma gång som täck, nästan hvarje alp-resande medför som ett minne från den tjusande alpfloran. — Alpväxterna hafva hos oss sin motsvarighet i fjällväxterna. Om dessa och om fjällregionen öfver hufvud se Växtregioner. V. W.