Analys (Grek. analysis, af analyein, upplösa), upplösning, sönderdelning, utveckling. 1) Log. Analys eller analytisk metod kallas det vetenskapliga förfarande, då man för medvetandet särskiljer de olika egenskaperna hos ett föremål, för att dymedelst finna en egenskap, genom hvilken de öfriga kunna förklaras. Denna metod innefattar således en återgång från det sammansatta till det enklare, från det faktiskt gifna till det nödvändiga, från följd till grund. Det motsatta förfaringssättet benämnes syntes eller syntetisk metod. Ingen vetenskap låter utveckla sig utan användning af båda dessa metoder, om också framställningen af densamma kan vara öfvervägande analytisk eller syntetisk. G. S. 2) Inom matematiken förstår man med analys vanligen differential- och integral-räkning. Anledningen dertill är, att denna till nyare tider hörande del af matematiken behandlas företrädesvis medelst räkning, eller m. a. o. enligt den analytiska metoden. I vidsträcktare mening omfattar analysen all matematik, som behandlas analytiskt, således äfven algebran, eqvationsläran, algebraiska analysen m. m. Som motsats till den matematiska analysen sätter man geometrien, emedan denna företrädesvis behandlas efter den syntetiska metoden, hvarpå bl. a. Euklides och Archimedes gifva exempel. I nyare tider behandlas dock äfven geometrien medelst räkning, d. v. s. analytiskt, så att man numera har många läroböcker i analytisk geometri (läran om första och andra gradens linier och ytor m. m.). - Man kan karakterisera de gamles matematik såsom företrädesvis geometrisk (syntetiskt behandlad) och de nyares såsom företrädesvis analytisk (behandlad medelst räkning). F. W. H. 3) Med kemisk analys förstås en sönderdelning af ett ämne, genom hvilken man vinner kännedom om de beståndsdelar, som finnas deri, eller om dessa beståndsdelars mängd. Till följd deraf sönderfaller den analytiska kemien i tvänne afdelningar, en qvalitativ och en qvantitativ. Upptäckandet af ett ämnes beståndsdelar kan ske äfven utan en fullständig sönderdelning i de enkla beståndsdelarna, blott dessa kunna frambringa särskilda fenomen, genom hvilka de kunna upptäckas och hvilka ej tillåta någon förvexling med andra ämnen, d. v. s. genom karakteristiska reaktioner. Det enklaste och lättaste sättet att upptäcka ett ämnes beståndsdelar sker med tillhjelp af blåsröret, ett med en fin öppning och med en luftbehållare försedt rör, genom hvilket man kan med munnen inpressa luft. Genom användning af blåsröret på en vanlig ljus- eller lamplåga kan man frambringa så stark hetta, som erfordras för undersökning af ämnens förhållande i högre värmegrader, vare sig vid eller utan fritt lufttillträde eller vid närvaro af vissa reaktionsmedel (reagenser). Till följd af de ringa hjelpmedel, som behöfvas för kroppars undersökning genom blåsrör, och de obetydliga mängder af ämnet, som erfordras, har detta enkla redskap blifvit ett af kemistens och mineralogens allra oumbärligaste hjelpmedel. Blåsrörskemien är en nästan uteslutande svensk afdelning af den analytiska kemien. Ehuru en tysk bergsman, Cramer, redan 1739 omnämner blåsröret som ett förträffligt instrument för igenkännande af metaller, mineral o. s. v., var det hufvudsakligen genom arbeten af de svenske bergsmännen Sven Rinman, Anton v. Swab och A. F. Cronstedt, som blåsrörskemien grundlades, under medlet af förra årh. Under åren 1773-1779 egnade jämväl den store svenske kemisten Torbern Bergman mycken uppmärksamhet åt samma gren af den kemiska analysen; men de flesta försök, som dertill erfordrades, utfördes af hans lärjunge Gahn, som sjelf sedermera bragte blåsrörskemien till en hög ståndpunkt. Emedan Gahn sjelf ej offentliggjorde sina försök och upptäckter, blef det för vetenskapen en ovärderlig vinst, att Berzelius under Gahns sista lefnadsår fick kännedom om hans metoder. Frukten af såväl Gahns som Berzelii egna många och ihärdiga forskningar blef Berzelii år 1820 utgifna arbete "Om blåsrörets användande i kemien och mineralogien", en vetenskaplig skatt, som hastigt genom en mängd öfversättningar blef de flesta europeiska nationers egendom. På den grund, som Berzelius med detta arbete lade, hafva sedermera alla öfriga arbeten i denna riktning blifvit utförda. För närmare detaljer om kroppars undersökning med blåsrör hänvisas till "Anvisning till blåsrörets begagnande" af C. H. Lundström, "Handledning i bruket af blåsrör och lamplåga" af L. F. Nilson och "Lärobok i kemi" (III Delen: "Analytisk kemi", 1875) af P. T. Cleve. Så lätt, enkel och snabb blåsrörsmetoden än är, kan man likväl ej använda den i alla fall för upptäckandet af samtliga ett ämnes beståndsdelar. När blåsröret ej kan användas, undersöker man ämnet på våta vägen. Man skaffar sig på ett eller annat sätt en lösning af det ämne, som skall undersökas, tillsätter vissa fällningsmedel (reagenser), hvarigenom beståndsdelarna fördelas i flere grupper, hvilka sedermera hvar för sig undersökas och pröfvas på när- eller frånvaron af de ämnen, som möjligen kunna finnas i dem. Närmare redogörelser för de dertill använda metoderna finnas i läroböcker och handböcker af bl. a. Berlin, Almén, Nilson och Cleve samt i "Anleitung zur qvalitativen chemischen analyse" af Fresenius. - Om man lemnar å sido alla äldre och högst ofullkomliga bemödanden att kemiskt åtskilja olika ämnen, finner man först hos Robert Boyle (f. 1627) de äldsta försöken att på våta vägen upptäcka olika ämnen genom för dem egendomliga reaktioner. I Tyskland egnade sig Marggraf (f. 1709) åt denna gren af kemien; men det var i synnerhet genom arbeten af svenskarna T. Bergman och Scheele, som grunden lades till den kemiska analysen på våta vägen. Under detta årh. hafva i synnerhet Pfaff, Berzelius och hans lärjunge H. Rose samt Fresenius utbildat den kemiska analysen. Ett annat sätt att upptäcka ett ämnes beståndsdelar, hvilket införts i kemien under de senaste årtiondena, stöder sig derpå, att hvarje grundämne, då det befinner sig i form af glödande gas, utsänder särskilda ljusslag, egendomliga för hvarje enkel kropp. Se Spektralanalys. Den qvantitativa kemiska analysen grundlades af T. Bergman, hvilken införde det nu allmänt använda bruket att väga ett ämnes beståndsdelar i form af föreningar af bekant och oföränderlig sammansättning samt att af dessas vigt beräkna beståndsdelarnas. Till Bergmans förarbeten anslöto sig under den senare delen af förra årh. Wenzel's, Kirwan's, Richter's, Klaproth's och Proust's analytiska undersökningar. Under detta årh. utbildades den qvantitativa analysen företrädesvis af Berzelius dels genom nya och skarpsinniga metoder, dels genom hans många och noggranna atomvigtbestämningar, hvilka äro det vigtigaste grundlaget för analysers beräkning. Berzelii utmärkte lärjunge H. Rose egnade större delen af sin långa verksamhet åt den kemiska analysen; likaså Bunsen m. fl. Det är ej ensamt genom vägning af ett ämnes beståndsdelar eller af föreningar, i hvilka dessa förekomma, utan äfven genom användning af lösningar af känd halt af vissa ämnen (titrerade lösningar), som mängden af en beståndsdel i en sammansatt kropp låter bestämma sig. Sådana analytiska metoder benämnas volymetriska eller titrermetoder och hafva på senare åren vunnit ett mycket stort insteg i kemiska laboratorier, dels på grund af den utomordentliga skärpa, som utmärker en del af dessa metoder, dels för den snabbhet och lätthet, hvarmed de kunna utföras. Alkalimetrien och acidimetrien, hvilka hafva till uppgift att qvantitativt bestämma mängden af ett alkali eller af en syra i något ämne, begagna sig af volymetriska metoder. Dessa vigtiga metoder grunda sig på det förhållandet, att hvarje alkali erfordrar för att neutraliseras en viss mängd af en syra och tvärt om, samt derpå, att växtfärgen lackmus färgas röd af de minsta mängder af fria syror och blå af alkalier. Om man derför af en bekant mängd af någon syra och vatten bereder sig en lösning, kan man dermed hastigt bestämma mängden af fritt alkali. Ämnet, som skall pröfvas, löses i vatten, och till lösningen sättes ett par droppar lackmus-lösning, hvaraf hon färgas blå. Derefter tillsätter man ur ett noga graderadt rör (byrett) den nyss omtalade syran, ända till dess den blåa färgen förändras till röd. När detta inträffat, har syran neutraliserat allt alkali, och om man nu afläser huru mycket syra som förbrukats, kan man beräkna alkaliets mängd. På samma sätt kan man medelst en titrerad lösning af ett alkali bestämma mängden af fri syra. Som ett annat exempel på en volymetrisk metod kan anföras det på kontrollverk allmänt begagnade, af Gay-Lussac 1828 uppfunna förfaringssättet att bestämma mängden af silfver i en legering. Det grundar sig derpå, att en hvit fällning af klorsilfver uppstår, om en lösning af koksalt (klornatrium) blandas med en lösning af silfversalt. Man löser en viss mängd koksalt i en afmätt volym vatten och låter denna lösning drypa ur en byrett till en lösning, beredd af silfret, som skall pröfvas, så länge en fällning af klorsilfver uppstår. När allt silfret blifvit utfäldt, kan silfverhalten beräknas af den dertill erforderliga koksaltlösningens mängd. Många andra dylika titreringsmetoder, grundade på olika principer, hafva blifvit uppfunna af Mohr, Bunscn, Margueritte m. fl. De äro oumbärliga och ovärderliga medel att säkert och hastigt bestämma halten af vissa ämnen. Närmare detaljer angående den qvantitativa kemiska analysen finnas i "Anleitung zur qvantit. chem. analyse" af Fresenius och särskildt angående titreringsmetoderna i "Lehrbuch der chemisch-analytischen titrirmethoden" af Mohr. Analys af gasformiga kroppar är en gren af den analytiska kemien, som i synnerhet på senare tider vunnit stor utbildning, företrädesvis genom Bunsens arbeten. Vid dylika analyser inneslutes den gas, som skall analyseras, i ett graderadt rör (eudiometerrör) öfver qvicksilfver, och uti den sålunda afmätta volymen af gasen införas efter hvarandra ämnen, som ega förmågan att uppsupa särskilda gaser. Genom den volymförminskning, som derigenom uppstår, finner man de uppsupna gasernas volymer och kan deraf, om deras egentliga vigter äro kända, beräkna deras vigt. Om man deremot skall analysera gasblandningar, t. ex. af syre och väte (luft), hvilka ej uppsupas af tjenliga medel, söker man förena dem med vissa andra gaser, af hvilka afmätta volymer tillsättas, hvarefter man ser efter huru mycket som uppstått af föreningen och deraf beräknar gasens mängd. Om t. ex. en blandning af syre och qväfve skall analyseras, blandas gaserna med en afmätt volym vätgas, hvarefter man medelst platinatrådar, som finnas insmälta i röret, låter elektriska gnistor slå genom gasblandningen. Derigenom förenas syret, men ej qväfvet, med den tillblandade vätgasen till vatten. Gasblandningens volym minskas, och då man vet, att 2/3 af den förbrända gasvolymen utgöres af väte och 1/3 af syre, behöfver man endast, efter förbränningen, dividera volymförminskningen med 3 för att finna mängden af syre. Närmare detaljer angående gasers analys finnas i "Gasometrische methoden" af Bunsen. Af särskild vigt är analysen af organiska ämnen, en analys, som fått namnet elementaranalys. - De flesta organiska ämnen bestå af kol, syre och väte. För att bestämma huru mycket af dessa beståndsdelar ett ämne innehåller behöfver man endast förena kolet och vätet med syre, d. v. s. förbränna dem, då kolsyra och vatten bildas. Förbränningsprodukterna få derefter i gasformigt tillstånd stryka först genom ett noga vägdt och med klorkalcium fyldt rör, hvari vattnet qvarhålles, och sedan genom en vägd apparat, innehållande kalilut, som uppsuper kolsyran. Genom att efter försöket väga dessa apparater erfar man lätt vigterna af vattnet och kolsyran samt beräknar deraf vätets och kolets vigter. Subtraheras summan af vätets och kolets vigter från vigten af det förbrända ämnet, är skilnaden syre, så vida ämnet ej innehöll något annat ämne. Är det organiska ämnet qväfvehaltigt, måste man särskildt bestämma qväfvet, hvarvid det antingen frigöres och uppmätes som qväfgas eller ock afsöndras i form af ammoniak, som väges i förening med klorväte såsom salmiak, af hvars vigt qväfvets mängd beräknas. Den organiska elementaranalysen uppfans af Lavoisier (d. 1794), utbildades af Berzelius, men vann sin fullkomning genom Liebig. Se vidare "Anl. zur qvant. chem. analyse" af Fresenius. P. T. C.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.