Anka, zool., tam gräsand (Anas boschas domestica), hannen äfven kallad ankbonde, andrake eller andrik och lätt igenkänlig genom sina krumfjädrar på stjerten; en i Sverige allmänt förekommande husfogel. Den liknar i allt den vilda gräsanden, utom hvad färgen beträffar, i hvilket hänseende ankorna, liksom de flesta husdjur, underkastats många variationer. Man kan visserligen finna ankor af gräsandens färgteckning, men allmännare äro de brokiga, hvita, bruna eller grå. En förändring af mera tillfällig natur är den, då hufvudets fjädrar i nacken växa ut till en buskig tofs. Märkvärdigare är den förändring, som under det tama tillståndet uppkommit på de s. k. pingvin-ankorna, på hvilka fötterna äro riktade så långt bakåt, att dessa ankor under sin gång äro tvungna att hålla kroppen i nästan upprätt ställning. Såsom husdjur äro ankorna bland de minst kostsamma, både till skötsel och föda, och derför också bland de jämförelsevis mest inbringande såväl genom sin ganska rikliga äggläggning som genom sitt förträffliga kött och sin ganska goda fjäder. Skötseln är enkel. När ankhönan i Mars och April vill lägga ägg, är det bäst att stänga henne inne och gifva henne litet halm till rede samt riklig föda, emedan hon i annat fall söker sig en liggplats utomhus, der man har svårt att finna henne. Hon värper då 20-30 ägg, stundom, om man beröfvar henne det ena efter det andra, ännu flere - man har uppgifvit ända till 80 -, af hvilka man saklöst kan taga bort alla utom 10-15. På dessa öfriga rufvar hon i fyra veckors tid. De nykläckta ungarna ("ällingarna") aktas för kyla, och enär ankan sjelf i detta hänseende ej alltid visar sig så synnerligen noggrann, gör man nästan klokare uti att låta en höna ligga ut hennes ägg. Det är lustigt nog att se, huru hönan ängsligt söker afhålla sina skyddslingar från vattnet, dit deras natur dock drager dem. Under de förste dagarna föder man ankungarna med hårdkokta, sönderhackade ägg och med brödbitar, blandade i vatten. Efter 6-8 dagar gifver man dem kli af korn, hafre o. d., som gerna kan blandas i sur mjölk, och framför allt tillräckligt med vatten. Efter 4-6 veckor sticka fjädrarna fram ur dunet, och nu börja ungarna föda sig sjelfva i diken och dammar, i trädgården och på gården; men morgon och afton gifver man dem, liksom de gamla, litet kornkli och sedermera alla slags affall från köket. Maskar och snäckor äta ankorna begärligt; de stora snäckorna måste man dock krossa åt dem. Vill man göda dem, stänger man dem inne och gifver dem kornoch kliröra, hälst i mjölk och alltid med tillräckligt vatten och sand. För rågkli och i synnerhet för socker bör man akta dem. Annars äro de liksom svinen verkliga allätare. Enligt sin natur, trifvas de bäst der vatten finnes. Hafva de icke tillgång till sådant, äro de osnygga och obehagliga. För mycket fisk gifver deras kött en obehaglig smak. Såsom väderspåmän hafva de tillvunnit sig folkets förtroende: om de ofta bada sig, väntar man regn; om de ofta resa sig och flaxa med vingarna, väntar man storm; då de skrika om natten, motser man förändring i väderleken. Mest utvecklad är ankskötseln i Kina, der man öfverallt på floderna kan träffa oräkneliga skaror af ankor och särskilda ankhus, s. k. "sampaner", med hvilka kinesen flyttar, allt efter som födan för ankorna är riklig eller ej. På ett enkelt sätt - med en jernplåt, en sandlåda och en matta, öfver jämn eld - drifver man också der den artificiella utkläckningen af ankägg i stor skala. Hos tagalerna på ön Luzon, en af Filippinerna, berättar man sig hafva påträffat menniskor, som använda sin kroppsvärme till utkläckning af ankägg. I Europa är ankan ett af de senast tamda husdjuren. Ännu i den romerska republikens sista tider var hon knappast att anse såsom fullständigt tam. Också finner man af hennes vanor, att hon ännu ej är synnerligen aflägsnad från den vilde gräsandens natur. En brasiliansk ankart, den s. k. mysk-anden (Anas moschata), större än vår vanliga and och skild från denna genom en bar, köttröd fläck omkring ögonen, är likaledes tam och tämligen utbredd i Europa under namn af "turkisk and". Hannen af denna art parar sig både med gäss och med vår vanliga anka, och afkomman af denna sistnämnda är då stor och präktig samt lägger rikligt med ägg, hvilka dock ej vidare utveckla sig. Denne bastard har fått ett eget namn, Anas purpureo-viridis. F. A. S.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.