Ankarketting, sjöv., en jernkedja, som fasthåller ett fartyg vid det på sjöbottnen liggande ankaret. Kettingens groflek betecknas genom länkjernets diameter i tum. På större fartyg är kettingen i allmänhet 90 till 120 famnar lång; men hela denna längd består af flere delar, hvardera 12-15 famnar lång. Vid änden af hvarje sådan kettingsdel finnes i stället för en vanlig länk en klam (fig. 1), på det de båda närliggande kettingsdelarna lätt må kunna hopklammas. På midten af första och sista
[illustration]
kettingsdelarna är vanligen en lekare (fig. 3), hvilkens ändamål är att vid fartygets svängning förekomma vridning i kettingen. Kettingslänkarna kunna vara antingen enkla (fig. 2), då kettingen får namn af kortlänkad, eller ock försedda med stöd eller stolpar, då kettingen får namn af stöd- eller stolpketting (fig. 1). - Bruket af ankarkettingar började införas i svenska flottan på 1830-talet. - Ankartåg är af hampa, tjenar till samma ändamål som kettingen och är vanligen 100 famnar långt. Till pliktankaren nyttjas stundom ankartåg med förlöpare (främsta delen) af ketting; men till de öfriga svåra ankarena alltid ketting. Tågets groflek angifves af dess omkrets i tum. Det slags knut, hvarmed tåget fästes vid ankaret, kallas ankarstek. Se Ankare (fig. 1 i). R. N.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.