Antonius, slägtnamn för flere frejdade romare, bland hvilka följande voro de märkligaste:
1) Marcus A., talaren, farfader till triumvirn med samma namn, föddes år 143 f. Kr. Han blef konsul 99 och censor 97. Under det borgerliga kriget år 87 blef han dödad på Marii och Cinnas befallning. Denne A. var en av sin tids förnämste talare. I Ciceros dialog "De oratore" (Om talaren) är han en af hufvudpersonerna och förfäktar, mot Crassus, den vältalighet, som, utan att ega stöd i en djupare och allsidigare kunskap, grundar sig på naturliga anlag och ett sundt praktiskt förstånd.
2) Cajus A. (Hybrida), den föregåendes son, var Ciceros ämbetsbroder i konsulatet år 63 f. Kr. Han var icke utan delaktighet i Catilinas omstörtningsplaner, men afhöll sig dock från att öppet träda på hans sida. Efter sammansvärjningens uppdagande sändes A. med en här till Etrurien mot Catilina, hvars trupper der blefvo slagna. Efter konsulatet blef han ståthållare Öfver Macedonien, hvarest han på ett plundringståg blef slagen af dardanerna. År 59 blef han åtalad dels för sin förvaltning af Macedonien, dels för delaktighet i Catilinas sammansvärjning och dömd till landsflykt.
3) Marcus A., triumvirn, son af M. Antonius med tillnamnet Creticus och sonson till talaren M. Antonius, föddes år 83 f. Kr. Efter att någon tid hafva tjenat under Cæsar i Gallien, blef han qvæstor år 52 och återvände sedan till Cæsars armé, der han tjenade såsom legatus (underbefälhafvare). År 50 blef han folktribun. Under kriget mellan Cæsar och Pompejus förde han, under den förstnämndes frånvaro i Spanien, öfverbefälet i Italien, deltog i slaget vid Pharsalus (48) och blef af Cæsar, då denne var diktator, utnämnd till magister equitum (rytteriöfverste). År 44 valdes han till konsul. Efter mordet på Cæsar fruktade A. i början samma öde, men vann snart genom sitt beslutsamma uppträdande öfvertaget öfver de handfallne republikanerna. Sedan han bemäktigat sig skattkammaren och Cæsars testamente, sammankallade han senaten och förmådde denne att stadfästa allt hvad Cæsar förordnat; derefter höll han ett liktal öfver Cæsar, hvars blodfläckade drägt han förevisade, och upptände dermed folkets raseri och hämdlystnad. Nu funno Brutus och Cassius sig ej längre säkra i Rom; snart derefter blefvo på Antonii anstiftan deras provinser dem fråntagna, och till Antonius öfverlemnades Bruti provins, Macedonien, jämte den der stående hären. Sedermera lät han ock genom folkbeslut åt sig uppdraga styrelsen öfver det cisalpinska Gallien, som innehades af en annan bland Cæsars mördare, Decimus Brutus, och gaf befallning till de macedoniska legionerna att inskeppa sig till Italien. Der hade emellertid framträdt en medtäflare om makten, den unge Octavius, hvilken af sin mormors broder, Cæsar, blifvit adopterad och insatt till arfvinge. Octavius sökte på allt sätt för sig vinna folket och senaten; han kallade de i Campanien befintlige veteranerna ur Cæsars armé till vapen, anställde värfningar i Samnium och sammandrog dessa trupper till Rom, hvarjämte han genom sina agenter lyckades förmå tvänne af de till Italien ankomna macedoniska legionerna att affalla från Antonius och öfvergå på hans sida. Med de öfrige trupperna bröt nu Antonius upp och tågade mot norr för att sätta sig i besittning af Nord-Italien, som ännu innehades af D. Brutus, med hvilken Octavius - eller, såsom han numera kallade sig, Octavianus - förenat sig. Brutus hade med sina trupper besatt det starkt befästa Mutina (Modena), som Antonius företog sig att belägra. Octavianus och den ene af de för följande året utnämnde konsulerna, Hirtius, stodo med sina trupper ej långt derifrån, och den andre utnämnde konsuln, Pansa, anryckte med ytterligare trupper; men denne sistnämnde blef, innan han kom fram, slagen af Antonius, som åter med sina af striden utmattade trupper anfölls af Hirtius och led ett känbart nederlag. Nu anfölls A. i sina ställningar utanför Mutina af Octaviani och Hirtii förenade styrka, blef slagen och måste med qvarlefvorna af sin här rädda sig undan till Gallien. Snart derefter förlikte sig emellertid Octavianus och Antonius samt ingingo med Lepidus, år 43, ett fördrag, enligt hvilket de skulle, under namnet triumvirer, gemensamt regera staten i 5 år. Genom preskriptionerna rödde de förbundne nu undan sina motståndare. 300 senatorer (bland dem Cicero) och 2000 riddare blefvo förklarade i akt. Derefter bröto Octavianus och Antonius upp mot Brutus och Cassius, hvilka med en betydande härsmakt stodo i Macedonien, och slogo dem i grund vid Philippi (år 42). Segrarna delade nu rikets provinser, hvarvid Antonius fick Orienten på sin lott. Under sin vistelse derstädes fångades han i den sköna egyptiska drottningen Cleopatras garn, följde henne till Egypten och förspillde der en lång tid i overksam dvala och utsväfningar. Octavianus kunde då obehindradt fullfölja sina planer på enväldet. År 32 kom det till en öppen brytning mellan de båda maktegarna, och senaten förklarade Antonius krig. Nu ändtligen rycktes denne upp ur sin försoffning. Med 100,000 man till fots och 12,000 till häst samt med en flotta af 500 skepp bröt han upp mot Octavianus, som hade föga mindre truppstyrka, men endast hälften så många skepp. Slaget stod vid Actium, en udde på Greklands vestra kust, år 31. Redan vid slagets början flydde Cleopatra med den egyptiska flottan, och den förblindade Antonius följde henne. Det oaktadt gåfvo hans trupper ej slaget förloradt, men blefvo dock, i synnerhet genom Octaviani amiral Agrippas kloka anordningar, slagna. Dermed var romarverldens öde afgjordt. Antonius landade med Cleopatra i Egypten, dit Octavianus snart följde. Efter en olycklig drabbning dödade sig Antonius der med egen hand (30). F. W. H-m.