Apenninerna

Apenninerna kallas den långa, delvis sammanhängande bergsträcka, hvilken från Bormidas källor (v. om Genua) först i östlig och sedan i sydöstlig och sydlig riktning genomstryker den italienska halfön och löper ut i Calabrien. Den nordligaste delen af denna kedja eller de Liguriska A., liksom dessas fortsättning eller de Toscanska A., stupa brant mot söder, men bilda mot norr bergiga landskap och dalar såsom en öfvergång till slätterna kring Po. Högsta toppen på de Toscanska A., Monte Cimone, har en höjd af 6,700 fot. Vid Tiberns källor vidtaga de Romerska A., som i flere parallel-kedjor fortlöpa ned mot källorna af Volturno, dock närmare det Adriatiska hafvet än det Tyrrhenska. I söder utbreda sig de Romerska Apenninerna till Abruzzernas vilda bergland, med toppar af betydlig höjd, såsom Monte Majella, omkr. 8,000 f., samt Gran Sasso d'Italia eller Monte Corno, 8,955 f. - den högsta punkten på den italienska halfön. Söder om Abruzzerna fortgår bergsträckan under namn af de Neapolitanska och Calabriska A., mindre likväl i form af regelmässiga kedjor än såsom fria, sjelfständiga grupper af ofta ansenlig höjd. I alla afseenden skilda från den egentliga Apenninkedjan äro de s. k. Sub-apenninerna, hvilka utbreda sig inom den vestra delen af mellersta Italien. Till dem höra de Albanska och Sabinska bergen, i närheten af Rom. Dessa Subapenniner utmärka sig genom sin omvexlande och vänliga natur, sina fruktbara dalar och i synnerhet genom de nästan öfverallt framträdande spåren af vulkanisk verksamhet. - Apenninerna bestå till en stor del af kalk- och sandsten, söderut äfven af granit och gneis jämte andra bergarter. De hafva stor rikedom på marmor, men äro fattiga på metaller. Hjr.