Arago [arragå]. 1) François Jean Dominique, fransk astronom, matematiker och statsman, f. 1786 i Estagel nära Perpignan, d. 1853 i Paris. Vid 17 års ålder ingick han som lärjunge vid Polytekniska skolan i Paris, utnämndes 1805 till sekreterare vid "Bureau des longitudes" samt observatoriet och sändes kort derpå att i förening med Biot och tvänne spaniorer, Chaix och Rodriguez, till Formentera fortsätta en af Delambre och Méchain emellan Dünkirchen och Barcelona utförd meridianmätning. Innan A. hann afsluta detta med många svårigheter och mödor förbundna uppdrag, utbröt krig emellan Spanien och Frankrike. Han blef då ansedd som spion och fängslad. Först 1809 återkom han, efter åtskilliga äfventyr och motgångar, till sitt fädernesland. S. å. utnämndes han till ledamot af franska vetenskapsakademien och till professor i analytisk matematik vid Polytekniska skolan samt öfvertog jämte Gay-Lussac redaktionen af "Annales de physique et de chimie". Mest frejdad blef A. genom sina undersökningar om ljusets interferens och polarisation, om den elektriska strömmens magnetiska verkningar och om den s. k. rotationsmagnetismen. Öfver dessa och andra ämnen utgaf han en mängd afhandlingar, intagna i "Annuaire du Bureau des longitudes", "Annales de physique et de chimie", "Mémoires de l'Institut" m. fl. Han utgaf äfven Eloge historique d'Alexandre Volta(1833), Astronomie populaire (1834, 2:dra uppl. 1865), Leçons d'astronomie (1834, 5:te uppl. 1849). Sistnämnda arbete är öfversatt till svenska under titeln "Om himmelskropparna och deras rörelse, eller de första grunderna af astronomien, populärt framställda" (1844). Aragos populära föredrag utmärka sig genom stor klarhet och tydlighet, på samma gång som de vittna om lärdom och grundlighet. Hans Eloges öfver åtskilliga aflidna medlemmar af franska vetenskapsakademien hafva genom sin klassiska formfulländning och skönhet beredt honom ett framstående rum bland Frankrikes utmärktaste prosatörer. Hans Oeuvres complets utgåfvos af Barral (1854-62). A. blef 1830 franska vetenskapsakademiens ständige sekreterare. - Äfven uti det politiska lifvet spelade han en betydande rol. 1831 blef han deputerad, slöt sig såsom sådan till yttersta venstern och utmärkte sig som en framstående talare i ekonomiska, tekniska och till undervisningsväsendet hörande frågor. Efter februarirevolutionen 1848 valdes han till medlem af den provisoriska regeringen och utnämndes till krigsoch sjöminister. På denna post var A. kraftigt verksam för ordningens upprätthållande; han höll tillbaka de socialistiska sträfvandena och stod i spetsen för de republikaner, hvilka i de nordamerikanska fristaternas samhällsordning sågo idealet för ett fritt statsskick. Genom sin popularitet lyckades han förmå den missnöjda befolkningen i depart. Pyrénées orientales att afstå från våldsamma mått och steg. I presidentskapsfrågan var A. städse en ifrig motståndare till Louis Napoleon och vägrade att aflägga ed till honom efter statskuppen 1851. - A. var förtrogen vän till Alexander von Humboldt.
2) Jacques Etienne Victor, den föregåendes broder, fransk skriftställare, föddes 1790 i Estagel. Han deltog åren 1817-20 i den verldsomsegling, som med skeppen "Uranie" och "Physicienne" företogs under befäl af Freycinet. Efter återkomsten sysselsatte han sig (dels i Bordeaux och dels i Toulouse) med literära arbeten och blef 1835 styresman för teatern i Rouen, hvilken befattning han 1837 nödgades frånträda, emedan han hade mist synförmågan. Detta hindrade honom dock ej från att skrifva. Bland hans arbeten må nämnas Promenade autour du monde pendant les années 1817-20 (1822) och Souvenirs d'un aveugle (1838), öfvers. på svenska under titeln "Minnen af en blind, eller romantiserad resa kring jorden" (1844). Oaktadt sin blindhet företog han 1849, i spetsen för en skara guldsökare, en resa till Kalifornien, men blef af sina följeslagar qvarlemnad i Valparaiso. Sedan han året derpå återkommit till Frankrike, författade han Voyage d'un aveugle en Californie et dans les regions aurifères (1851) och senare Une vie agitée (1853). A. skref äfven vaudeviller och dikter samt utgaf belletristiska journaler. Under en ny resa dog han i Brasilien 1855.
3) Etienne Vincent, de båda föregåendes yngre broder, fransk teaterförfattare, föddes 1803 i Perpignan. Under restaurationen biträdde han vid undervisningen i Polytekniska skolan i Paris, men egnade sig snart uteslutande åt literaturen. Sitt första stycke, Stanislas, skref han 1822. Det gjorde lycka och följdes snart af andra, hvilka till stor del voro skrifna af en eller två medarbetare. Ett icke ringa antal af dessa stycken äro öfversatta på svenska och uppförda i Sverige; så Le cousin Frédéric (under titeln "Correspondensen, eller Hvilken af kusinerna är det?"), Les pages de Bassompierre ("Lägret för Montauban"), Le cabaret de Lustucru ("En supé i Paris"), Les mémoires du diable ("Hin ondes memoirer") m. fl. I Frankrike anses såsom E. V. Aragos bästa arbete den 1847 på Théâtre français gifna rimmade komedien Les aristocraties. Åren 1829-1838 var A. styresman för Vaudeville-teatern, efter hvars brand han nödgades göra konkurs. - Han har dessutom varit verksam som journalist, och det städse i radikal anda. 1844 var han en bland dem, som grundade tidningen "Réforme". Vid revolutionen 1848 samverkade han med Ledru Rollin och blef af den nya regeringen utnämnd till chef för postväsendet. Detta ämbete innehade han så länge Cavaignac var republikens president. Sedermera inkallades han i nationalförsamlingen, hvarest han naturligtvis tillhörde venstern. I upproret d. 13 Juni 1849 deltog han såsom bataljonschef i nationalgardet, hvarför han dömdes till deportation, men undkom till Belgien. Derifrån blef han förvisad efter statsstrecket d. 2 December 1851, hvarefter han begaf sig till England, Holland och slutligen till Turin. 1859 benådades han och återvände till Paris. Han utgaf sedermera (1862) en roman om kriget i Vendée, Les bleus et les blancs, samt skref en mängd dikter, som trycktes i en belgisk tidning. Efter kejsardömets störtande, 1870, utnämndes han af provisoriska regeringen till maire i Paris, hvilket ämbete han dock snart nedlade, liksom han äfven afstod från den plats, han 1871 erhöll i nationalförsamlingen. A. lefver nu blott för sina literära arbeten.
4) Emanuel, fransk politiker, Dom. Fr. Aragos äldste son, föddes 1812 i Paris. Såsom advokat väckte han uppseende vid några politiska processer, deltog sedan i februarirevolutionen 1848 såsom häftig republikan och sändes af den provisoriska regeringen till Lyon, der han genom utskrifvande af en skatt till nationalverkstädernas underhåll uppretade den mera sansade delen af befolkningen. I Maj 1848 skickades han som franska republikens sändebud till Berlin, men lemnade denna post i Jan. 1849. Under det andra kejsardömet utmärkte han sig för en ihärdig opposition mot detsamma, dels såsom advokat i pressprocesser, dels (sedan Nov. 1869) såsom medlem af lagstiftande kåren. Den 4 Sept. 1870 blef han medlem af den provisoriska regeringen (le gouvernement de défense nationale) och efter vapenhvilans afslutande för en kort tid inrikesminister (Febr. 1871). Invald i nationalförsamlingen, intog han sin plats i den yttersta venstern och tillhörde dess främste talare; efter denna församlings upplösning blef han (af depart. Pyrénées-orientales) 1876 vald till senator i den nya franska riksförsamlingen.