Argon

Argon (af Grek. nekande a och ergon, arbete, med hänsyn till ämnets tröghet i kemisk bemärkelse), kem., ett grundämne eller möjligen en blandning af ett par grundämnen, som 1894 upptäcktes af Lord Rayleigh och studerats af honom och Prof. Ramsay. Den förstnämnde hade iakttagit, att qväfgas framställd ur luft var något tyngre än qväfgas framställd af qväfveföreningar. Fortsatta försök visade, att detta förhållande icke kunde bero på närvaron af föroreningar af några bekanta gaser. Man lyckades sedermera att ur atmosferiskt qväfve borttaga qväfgasen dels genom att låta induktionsgnistor slå genom en blandning af qväfvet och syrgas öfver svag alkalisk lut, dels genom att leda qväfvet genom ett med magnesiumspån fyldt glödande rör. Äfven, ehuru ofullständigt, lyckades det att frånskilja qväfgasen medelst diffusion genom porösa lerrör. Vid dessa försök erhölls en återstod af en färglös gas med egentliga vigten 19,9, således betydligt tyngre än qväfgas (14,0). Denna gas är fullständigt inaktiv i kemisk bemärkelse. Alla försök att förena argon med andra ämnen hafva hittills misslyckats. Gasen är 2 1/2 gånger så löslig i vatten som qväfgas, eller 100 vol. vatten lösa vid 13°,9 4,95 vol. argongas. Argons spektrum är undersökt af Crookes, som funnit i detsamma en hel mängd egendomliga spektrallinier, olika öfriga kända grundämnen. Alltefter omständigheterna kan argon ge två spektra, hvilket tyckes antyda, att den är en blandning af två ämnen. Olszewsky har förtätat argon till en färglös vätska med egentl. vigten 1,5 och kokpunkten –186°,9 (atmosferens tryck 740,5 mm.). Dess kritiska temperatur är –121° och kritiska tryck 50,6 atmosferer. Genom afdunstning kan argon fås i fast form. Den liknar då is och smälter vid –189,6. Genom bestämning af ljudhastigheten i argongas har man beräknat förhållandet mellan gasens specifika värme vid konstant tryck och konstant volym samt funnit detta vara 1,66, eller ett förhållande, som är egendomligt för gaser, hvilkas molekyler icke hafva någon inre atomrörelse, utan endast translatoriska rörelser, såsom fallet är med qvicksilfverånga. Häraf framgår, att argons molekyler utgöras af enkla atomer samt att argon är ett grundämne, i hvilket fall den af egentl. vigten beräknade atomvigten blir omkr. 40. För ett grundämne med denna atomvigt finnes ingen plats i det periodiska systemet, hvaraf synes möjligt, att argon är en blandning af en elementär gas med atomvigten omkr. 37 och en ringa mängd af en annan med atomvigten 82, af hvilka den förre får sin naturliga plats mellan klor och kalium och den senare mellan brom och rubidium. För ett dylikt antagande talar det dubbla spektret, men emot detsamma de bestämda smält- och kokpunkterna. Argonmängden i luft uppgår till omkr. 1 vol. procent. P. T. C.