Sida 185
ur landet. För att belöna sina bundsförvanter och vinna de europeiska makterna kungjorde Urquiza (1852–60) fri sjöfart på La Plata och ville införa en ny författning, hvarigenom Buenos Aires skulle förlora den öfvervigt det hade haft under Rosas. Då skilde sig Buenos Aires (Sept. 1852) från förbundet och bildade en sjelfständig stat under Alsina, medan A. valde Urquiza till president och antog en författning efter nordamerikanskt mönster; Paraná skulle, tills Buenos Aires återinträdde i förbundet, vara regeringens säte. Försök till återförening misslyckades, och slutligen kom det 1859 till öppen strid. Först segrade Urquiza, och unionen förnyades 1860, men 1861 segrade Buenos Aires' guvernör Mitre (1861-68), och de båda staterna förenades under honom. Buenos Aires bestämdes till centralregeringens säte, men tillika skulle provinsen behålla sin autonoma ställning och sina företrädesrättigheter. I Buenos Aires sammanträdde således två legislativa församlingar, konfederationens och statens. Buenos Aires' företräde väckte de andra provinsernas missnöje, som gaf sig luft i åtskilliga oroligheter. Landet besvärades derjämte af indianernas ströftåg, och finanserna voro i ett dåligt skick. Likväl lyckades Mitre befästa sitt anseende genom att främja det allmänna välståndet, genom ändamålsenliga bank- och finanslagar, genom att gynna den europeiska invandringen o. s. v. Genom att intervenera i Uruguay retade han Paraguays diktator Lopez, och ett krig uppblossade med denna stat, hvilken bragtes nära sin undergång. Mitres efterträdare Sarmiento (1868–74) intresserade sig särskildt för undervisningen, men sökte äfven främja näringarna, och utvecklingen gick raskt framåt såväl under honom som under hans efterträdare, federalisten Avellaneda (1874–80), hvilken först måste kämpa mot Mitre, innan hans myndighet erkändes. Genom att underkufva de frie indianerna utflyttade han landets gränser i sydvest, och slutligen genomfördes 1880 den redan 1860 påtänkta förändringen att staden Buenos Aires gjordes till republikens hufvudstad och federaliserades, d. v. s. ställdes direkt under nationalregeringens förvaltning; till säte för provinsen Buenos Aires' regering bestämdes den nya staden La Plata. Presidentvalet s. å. framkallade ett nytt borgerligt krig, i det Buenos Aires ej ville finna sig i denna anordning, men det kufvades efter ett par fäktningar, hvarefter federalisten Roca (1880–86) i Okt. tillträdde sitt ämbete. Striden med Chile om gränsen i s. bilades genom ett fördrag 1881, och i enlighet dermed utstakade en vetenskaplig kommission 1885 gränsen mot Chile i södra Patagonien och Eldslandet. För öfrigt förflöt Rocas presidenttid i lugn, präglad af arbete för landets inre förkofran, ehuru med alltför stort anlitande af krediten hos utlandet. Indianerna undanträngdes, och de områden af republiken, som dittills icke haft någon sjelfständig förvaltning, indelades i de nuv. 9 »gobernaciones». Roca efterträddes af sin svåger Celman (1886–90). Den öfverilade brådska, hvarmed under denne president alla statsekonomiska och affärsföretag bedrefvos, kommo skulderna att springa upp till en ofantlig höjd, och räntebetalningen blef allt svårare. Regeringen emitterade derför i hemlighet alltmer sedlar; dertill kommo ämbetsmännens oredlighet, för hvilken Celman blundade för mycket, och de herskande klassernas spekulationsraseri, hvilka grundade aktiebolag och uppförde byggnader i mängd, tills hypoteksbankernas pantbref ofta sjönko ned under halfva guldvärdet och guldagiot steg så högt, att man måste betala 300 pesos pappersmynt för 100 pesos guld. Till följd af denna finansnöd uppstod ett allmänt missnöje, som det regeringsfientliga partiet, Union civica, begagnade för att i Juli 1890 ställa till ett upplopp i Buenos Aires. Upprorsmännen bemäktigade sig efter blodig strid de vigtigaste punkterna i staden och utropade ordföranden i Union civica, Leandro Allem, till president. De främmande makternas representanter sökte bringa till stånd en fredlig uppgörelse, men de upproriske fordrade Celmans afsättning. Visserligen lyckades det general Roca slutligen att undertrycka upproret, men inför den allmänna förbittringen såg sig Celman tvungen att i Aug. 1890 afgå från presidentskapet. Den dittills varande vicepresidenten Pellegrini (1890–92) blef president, och general Roca fick i uppdrag att bilda en ministèr. Den nye finansministern föreslog genast, att man skulle utgifva 60 mill. statskasseassignationer och upptaga ett utländskt lån på 20 mill. pesos i guld för att kunna betala de förfallna räntorna, och detta godkändes af kongressen. Dessa åtgärder kunde dock ej hindra den hotande finanskrisen, som drog äfven flere europeiska handelshus i olyckan. Den verldsbekanta Londonfirman Baring Brothers and Co., som förmedlat de argentinska lånen, förklarade sig d. 15 Nov. 1890 icke längre i stånd att uppfylla sina förbindelser och kunde endast med understöd af Englands bank och andra banker räddas från fall. Ett konsortium af de förnämste köpmän och banker med en representant for Englands bank i spetsen trädde samman för att undersöka ställningen och understödja regeringen vid biläggandet af svårigheterna. I Juni 1891 föreslog regeringen upprättandet af en ny nationalbank, men dennes inrättning tillfredsställde icke kreditorerna och de finansiella svårigheterna äro ännu icke lösta. I Juni 1892 valdes dr Saenz Peña till president, men han afgick i Jan. 1895, emedan han ansåg det väckta förslaget om allmän amnesti såsom en uppmaning till militäranarki. Till hans efterträdare utropade kongressen vicepresidenten J. Uriburu.
Argentum vivum, Lat., qvicksilfver (se d. o.).
Argesu, rumanska benämningen på staden och floden Ardsjisch (se d. o.).
Argidagh. Se Ardsjisch 3.
Argisj, arabiska namnet på sjön Van.
Argles [ārgöls], Mrs. Margaret, författarinnan till »Molly Bawn». Se Hungerford. Suppl.
*Argolis. Nomarkien Argolis-Korinthia, till hvilken höra äfven öarna Poros, Hydra, Spetsa och Kythera, har en areal af 5,244 qvkm., med 144,836 innev. (1889).
Argon (af Grek. nekande a och ergon, arbete, med hänsyn till ämnets tröghet i kemisk bemärkelse), kem., ett grundämne eller möjligen en blandning af ett par grundämnen, som 1894 upptäcktes af Lord Rayleigh och studerats af honom
Källa: Project Runeberg ·
