Ariosto, Lodovico, en af Italiens störste skalder, föddes i Reggio d. 8 Sept. 1474. Hans fader stod såsom ämbetsman i ett ganska nära förhållande till hofvet i Ferrara, hvilken stads offentliga skola den unge Lodovico bevistade, flitigt idkande humanistiska studier. Tidigt utvecklade sig hans dramatiska talang, hvartill mycket bidrog intrycket af Plautinska lustspel, som gåfvos på den hertigliga skådebanan å Ferraras palatsgård. A. sjelf bearbetade till drama den antika berättelsen om Pyramus och Thisbe och uppförde sitt skådespel tillsammans med sina syskon i föräldrarnas frånvaro. Hans stränge fader tvang honom emellertid att i fem år studera juridik, en vedermöda, som han klagande omnämner i en af sina satirer. Det är från denna tid man har den betecknande anekdoten, att han, en gång för sina vittra sysselsättningar skarpt tillrättavisad af fadern, tyst och med spänd uppmärksamhet åhörde strafftalet, emedan - såsom han sedan sjelf berättade - han just behöfde ett dylikt tal för sitt lustspel "Cassaria". Sedan fadern omsider befriat honom från den förhatliga juridiken, egnade han sig åter ifrigt åt de latinske författarnas studium. Ett latinskt epithalamium, som A. skref vid Alfonsos af Este förmälning med Lucrezia Borgia, förskaffade honom ynnest hos nämnde furste samt hos dennes broder kardinal Ippolito, i hvilkens tjenst han trädde 1503. Oaktadt A. mångenstädes i sin "Orlando" med of versvallande smicker prisat kardinalen, är det dock af åtskilliga yttranden i satirerna påtagligt, att sämjan dem emellan, sannolikt på grund af omotsvarighet i lynnen och intressen, ej länge eller fullständigt kunde uppehållas. De besvärliga och stundom vågsamma beskickningar, som A. måste åtaga sig och hvilka han för öfrigt med stor skicklighet utförde, hans i förhållande dertill obetydliga ekonomiska förmåner samt kardinalens brist på sinne för skaldekonsten ökade misstämningen, och då skalden 1517 å nyo undandrog sig att åtfölja Ippolito på dennes resa till sitt ärkebiskopsstift i Ungern, blef brytningen fullständig. Snart derefter trädde han emellertid i tjenst hos Alfonso sjelf.
Då inträffande penningeförluster förbittrade hans lif, nödgades han, för att upphjelpa sin ställning, mottaga ståthållarskapet öfver provinsen Garfagnana, ett hedrande, men till följd af röfvareväsende och allahanda inre oroligheter betungande uppdrag, hvarifrån han, efter treårig bortovaro, år 1525 återvände till det kära Ferrara, der ömma band fjättrade honom och jämväl förmådde honom att undanbedja sig en ifrågasatt sändebudsplats i Rom. Nu vidtog för skalden ett lugnt och behagligt tidskifte, under hvilket han egnade sig åt dramatiska sysselsättningar, sedan hans förmögenhetsomständigheter mycket förbättrats, förtroligheten med Alfonso ökats och det "otium honestum", som han så länge eftersträfvat, kommit honom till del. Han dog den 6 Juni 1533.
Lemnande å sido arbetet med ett påbörjadt, i terziner affattadt epos, som skulle behandla striden mellan Filip den sköne och Englands konung, hade A. under sin tjenst hos kardinalen i nära elfva år sysselsatt sig med sin Orlando. Mot slutet af år 1515 var dikten afslutad; året derpå blef hon synlig i tryck och gjorde ett oerhördt uppseende. 1532 utkom den sista under skaldens uppsigt tryckta upplagan, och tolf år efter hans död utgafs första gången ett under namn af I cinque canti (de fem sångerna) bekant fragment, af A. efterlemnadt och tydligen afsedt att utgöra en fortsättning af dikten, men ännu i osofrad form.
Den episka dikt, som bär namnet Orlando furioso och i 46 sånger behandlar en del af Karlasagans innehåll, utgör på sitt sätt en fortsättning af skalden Bojardos "Orlando innamorato" och förutsätter för ett rätt bedömande kännedom om såväl nämnda dikt som Pulcis "Morgante". Men om Ariosto sålunda upptagit ett gammalt och af många andra bearbetadt ämne, är han dock genom materiel uppfinningsgåfva och stilens egendomliga behag fullt ursprunglig. Uppfattande riddaretiden med lätt ironi, för han läsaren från äfventyr till äfventyr, der vilda strider, tecknade med afsigtlig öfverdrift, vexla med tjusande och oftast skalkaktiga, stundom yppigt sinliga kärleksscener. Metern är ottavarima, behandlad med en gratie, som, skenbart vårdslös, i sjelfva verket röjer ett fulländadt mästerskap och ofta är en frukt af lång möda. Ariosto "filade" oaflåtligt sina stanzer, tills han gifvit dem den intagande smidighet, som de ega; en af dem säges han hafva fullständigt omarbetat ej mindre än tjugo gånger. Hvad innehållet beträffar, saknar utan tvifvel hans dikt strängare enhet och noggrann fördelning af ljus och skugga, hvadan dels handlingen upplöser sig i en serie af händelser, der hjeltar och hjeltinnor ledas på måfå af underbara tillfälligheter, dels de uppträdande personerna till större delen förlora den begränsande åtskilnad, som är nödig för en framställning af bestämda, olika utrustade individer. De fasta formerna af medeltidens vasallförhållanden äro här upplösta, och med afseende på denna tids lif af "tro, ära och kärlek" iakttager den af renaissancens åskådningssätt, af moderna idéer eller åtminstone modern fantasiriktning beherskade skalden den skälmska misstro, för att ej säga otro, som är honom egen. Hans styrka som konstnär ligger i detaljen, icke i den ledande tanken. Alltjämt afbrytande sin framställning, just när han spänt intresset som mest, öfvergår han till nya bilder, för att först sedermera återupptaga den lemnade tråden, och tyckes skämtsamt och skeptiskt afvisa hvarje sträfvan efter att vinna oafbrutet följdsammanhang. Hufvudföremålen för dikten äro tre, nämligen Orlando och hans kärlek till Angelica, vidare striderna omkring Paris mellan kristna och sarasener samt dessa senare inbördes, och slutligen Rudigers och Bradamantes historia, hvilken ger anledning till huset Estes förhärligande. Men det hela fortgår ej efter sträng plan: det är en tjusaride skog, der man går vilse; det är paradisiska labyrinter, hvilka stundom lemna öppen utsigt öfver förtrollande landskap med oförvanskligt vårfriska bilder, men hvilkas irrgångar ibland, oaktadt all fägring, genom inbördes likhet verka tröttande. Bland de yppersta detaljerna i hela denna ystra framställning af irrande riddare och retande, ofta otrogna damer må främst nämnas teckningen (i 23:dje sången) af Rolands utbrytande vansinne, till hvilken verldsliteraturen ej eger ett motstycke, af Alcinas slott, af Angelicas och Medors kärlek, af den öfvergifna Olimpias uppvaknande på ön, af Astolfs resa till månen, af Rodomontes uppträdande vid stormningen af Paris. Upphöjda karakterer såsom hos Homeros eller i Nibelungenlied söker man i detta epos merendels fåfängt: dertill svänger här den yra fé, som heter Slump, alltför godtyckligt sin trollspira öfver ostadiga menniskobarn; men i ersättning får man gratiös skälmaktighet, outtömlig uppfinning, frisk kolorit och stansernas melodiska fägring. Och på sådant sätt blifver genom fantasiens yppighet den ytlige Ariosto, näst den djupe Dante, Italiens störste skald.
Orlando furioso är af Karl A. Kullberg öfverflyttad på svenska. ("Den rasande Roland", I-IV, 1865-70.)
Ariosto, som öfversatte en af Plauti och två af Terentii komedier, utmärkte sig äfven såsom komediförfattare. Starkt påverkad af de nämnde romerske skriftställarna, diktade han sina fyra lustspel: La cassaria, I suppositi, La lena, Il negromante samt början till ett femte, La scolastica, som fulländades af hans broder Gabriel. Innehållet är, i öfverensstämmelse med tidens dramatiska smak, slipprigt; men behandlingen saknar ingalunda komisk styrka, om också komisk enhet. Metern, förträfflig såsom vanligt hos Ariosto, består af elfvastafviga verser, ändande med en daktyl, således med ett "glidande" slut, och derför kallade "endecasillabi sdruccioli". C. D. W.