Arkont

Arkont (Grek. árchon, eg. herskare) kallades den högste ämbetsmannen i vissa grekiska stater. I Athen trädde arkontvärdigheten i konungamaktens ställe efter Kodros' död (1068). Under denna äldsta tid innehades ämbetet på lifstid och var ärftligt inom Kodros' son Medons ätt. Från 752 valdes arkonterna på tio år, och 714 fingo alla de adliga ätterna (evpatriderna) tillträde till detta ämbete. 683 förkortades ämbetstiden till ett år, och i stället för en arkont, såsom förut, valdes nu nio. Under denna form bibehöll sig sedan arkontatet ända till slutet af den romerska kejsartiden, ehuru dess myndighet och betydelse naturligtvis var högst olika under olika perioder. Under demokratiens tider var arkonternas ämbetsmyndighet mindre af politisk än judiciel natur. Den förste bland dem kallades företrädesvis arkont. Han gaf sitt namn åt det löpande året. Hos senare skriftställare kallas han derför archon epónymos (af onoma, namn). Den andre bar namnet basilévs (konung), emedan han förestod åtskilliga från konungatiteln oskiljaktiga religionsbruk. Den tredje kallades polemarchos (krigsöfverste), emedan han i synnerhet hade att göra med krigsväsendet. De sex återstående arkonterna kallades tesmoteter (lagskipare) och hade att efter lottning leda förhandlingarna i en mängd olikartade rättegångsfall. A. M. A.