Armeniska språket

Armeniska språket hör till den indoeuropeiska språkstammen. Detta uppvisades för första gången af Petermann i hans armeniska grammatik (Grammatica linguæ armeniacæ, Berlin 1837) och bekräftades sedermera af Windischmann, Diefenbach, Gosche, de Lagarde m. fl. samt slutligen af den jämförande språkforskningens grundläggare, Fr. Bopp, i 2:dra upplagan af hans berömda "Vergleichende grammatik" (Berlin 1857-61). Den sistnämnde, såväl som flere bland föregångarna, bestämde armeniska språket närmare såsom eraniskt(jfr Ariska språk), d. v. s. närmast i slägt med zend och fornpersiska. Till denna åsigt har ock Fr. Müller i Wien afgjordt slutit sig i en följd af afhandlingar (sedan 1861 i Sitzungsberichte der Wiener akademie), som han egnat åt armeniskans vetenskapliga undersökning i etymologiskt och grammatiskt hänseende. Müller anser detta språk jämte ossetiskan bilda en hufvudafdelning af den eraniska språkfamiljen, hvars andra hufvudgren enligt honom omfattar fornpersiska och zend samt nyare dermed beslägtade språk, såsom kurdiska och afganiska (det förra stående närmare fornpersiska, det senare närmare zend). Hübschmann, som först (i sitt arbete "Zur casuslehre", München 1875) anslöt sig till denna åsigt, har helt nyligen (i Kuhns "Zeitschrift fur vergleichende sprachforschung", b. XXIII, h. 1) efter en omsorgsfull undersökning kommit till det resultat, att armeniskan bör betraktas som en sjelfständig språkgren, stående mellan de eraniska och de lettisk-slaviska språken. Hübschmann framställer ock den förmodan, att jämte armeniskan flere mindre bekanta språk i Mindre Asien hafva bildat denna egna språkfamilj. - Det armeniska språket plägar indelas i fornarmeniska l. den klassiska armeniskan och nyarmeniska l. vulgärarmeniskan. Det förra är literaturspråket från tiden mellan 5:te - den ännu äldre literaturens språk är obekant - och 12:te årh. och måste nu anses som ett dödt språk, ehuru det fortfarande är det lärda och kyrkliga språket (jfr latinet!). Från 12:te årh. förändrades den klassiska armeniskan allt mer och utträngdes slutligen af det lefvande folkspråket l. nyarmeniskan. De dialektiska skiljaktigheterna äro numera ganska stora; man särskiljer två hufvudmunarter: den vestliga i Turkiet och den östliga l. armeniskan i Persien och Indien. - Ett armeniskt språk - tusen år, eller mer, äldre än den äldsta kända fornarmeniskan - har man på senaste tider velat finna i kil-inskrifterna på Vansjöns strandklippor (så Mordtmann i "Zeitschr. d. deutsch. morgenl. gesellsch.", b. XXVI); men andra kunniga granskare anse dessas armeniska karakter ännu alldeles obevisad. Det armeniska språket är för språkforskaren i flere hänseenden af stort intresse; så genom de högst märkliga nybildningarna, i synnerhet vid verbalböjningen, der många nya former trädt i stället för gamla förlorade, så genom den egendomliga armeniska konsonantiska ljudskridningen (jfr Ljudskridning), hvarigenom i nyarmeniskan i Turkiet t. ex. Tiridates, Tigranes uttalas Dertad, Dikran (der hårda och lena konsonanter bytt plats). Armeniskan är starkt uppblandad med främmande beståndsdelar, såsom persiska, turkiska, arameiska, grekiska. - Armeniskan har ett eget alfabet med 38 bokstäfver, hvilket med undantag af de två sista, som tillkommit med den nyarmeniska perioden, bildades efter det grekiska i början af 5:te årh. (409-10) af patriarken Mesrob (l. Miesrob efter nyare uttal). Redan förut hade emellertid armenierna haft ett alfabet, lånadt från ett semitiskt. Detta, som hade 22 tecken, hade emellertid småningom råkat i glömska. - Af armeniska grammatiker kunna nämnas, utom Petermanns ofvan nämnda, på latin skrifna, en på franska af Cirbied (Paris 1823) och en på tyska af Lauer (Wien 1869). En krestomati finnes af Petermann (2:dra uppl., Berlin 1872). Af lexikon må nämnas det armenisk-franska af Calfa (Paris 1861), det armenisk-italienska af Tschaktschak (Vened. 1837) och Mechitaristernas på armeniska skrifna (2 b., Vened. 1836-37). Fr. L-r.