Artilleri (af Med.-Lat. artellaria, krigsmaskin), benämning på det slags eldvapen, som för sin tyngd ej kan bäras af en enskild krigsman, äfvensom på de dertill hörande fordon, hästar, ammunition, m. m. A. betecknar äfven manskapet, som strider med nämnda slags vapen. (Jfr Artilleriförråd). A. är antingen land- eller sjöartilleri (jfr d. o.). Af det förra särskiljer man fält-, belägrings-och fästnings-artilleri. Fältartilleriet skall kunna åtfölja fotfolk och ryttare på hvilken mark som hälst och erhåller derför blott lätta kanoner, med hvilka det dock kan åstadkomma stor verkan, emedan det har att göra med föremål af mindre motståndskraft, såsom trupper samt någon gång byar och förhuggningar e. d. Belägringsartilleriet deremot har de möjligast fasta mål, och derför måste åt detsamma gifvas de tyngste kanoner, som kunna forslas på landsoch jernvägar. Fästningsartilleriets lätthet och rörlighet behöfver blott vara så stor, att detsammas flyttning inom fästningen möjlig-göres (se Kanon). - Fältartilleriet kan vara antingen fotartilleri, då betjeningsmanskapet går och blott vid hastigare takter dels åker, dels rider, åkande artilleri, då betjeningsmanskapet alltid dels åker, dels rider, eller ridande artilleri, då vanligtvis allt betje-ningsmanskap är beridet.
Redan i äldsta tider förekommer ett slags artilleri, bestående af på fordon- förda skjutvapen (kastvapen), ur hvilka skötos pilar och stenar; men den drifvande kraften utgjordes dervid ej af krut, emedan detta då ännu ej var uppfunnet, utan af sammantvinnade tåg, hvilka hastigt lössläpptes. Sådana maskiner användes redan före vår tideräkning och förbättrades sedermera af greker och romare. Efter uppfinningen af krutet (i 13:e årh.), dröjde det ej länge, förr än detta användes till drifmedel i skjutvapnen. Dylika eldvapen nyttjades, så vidt man nu känner, första gången i Spanien under förra hälften af 14:e årh., af morerna. De eldvapen, som förekommo i 15:e, I6:e och 17:e årh. och som i allmänhet kallades kanoner, voro stora och tunga, hvarför de endast med största svårighet kunde släpas efter hären under dess rörelser. Deraf följde, att de ej kunde användas till annat än försvar, hvarvid så tillgick, att kanonerna vid stridens början eller förut, om man på stående fot väntade fienden, ställdes i en god position, i hvilken de fingo qvarstå till stridens slut, då de blefvo segrarens byte. Småningom började man inse hvilken nytta ett mera rörligt artilleri skulle kunna göra i fältkriget. Alla ändringar gingo derför ut på att göra hela materielen lättare och derigenom rörligare. Konung Gustaf II Adolf bör nämnas bland dem, som i denna riktning verkat med största framgång. I det 18:e årh. uträttades mycket för vinnande af större rörlighet hos artilleriet. Sålunda införde Fredrik-Il det ridande artilleriet, hvilket kunde åtfölja truppernas rörelser äfven på slagfältet. Men utvecklingen fullföljdes än vidare, och artilleri-vapnet, som till följd af materielens beskaffenhet i föregående århundraden nära nog utesluvar ett försvarsvapen, har i nuv. årh., i samma mån som det, genom materielens lättande och fullkomnande i öfrigt, blifvit utveckladt i afseende på rörlighet, jämväl fått större användbarhet och kan nu på sjelfva slagfältet taga verksam del äfven vid anfallet. — De förste kanonerna gjordes af trä, förstärkt med jernringar, eller af jernstänger, som sammansvetsades. Nu mera göras de af brons eller jern. Kanonerna voro ända till senaste tid slätborrade, d. v. s. inuti jämna och släta. Först på 1840-talet anställdes försök att reffla kanoner, d. v. s. att inuti kanonen göra flere jämnlöpande rännor, i hvilka projektilen med motsvarande utskjut skulle löpa, och afsåg man dermed att gifva projektilen säkrare gång i luften och derigenom vinna stor träffsäkerhet äfven på långa afstånd. Dessa försök frammanades hufvudsakligast genom fotfolkets beväpning med refflade gevär, hvarigenom det kunde skjuta på samma afstånd som det slätborrade artilleriet. Försöken fortsattes och lyckades. F. n. hafva alla lands artillerier refflade kanoner. Artilleriet återtog derigenom sin öfverlägsenhet öfver fotfolket, hvad beträffar att kunna skjuta på långa afstånd; men ehuru det kan öppna sin eld på 10 till 12 tusen fot och derutöfver, anser man dock dess lämpligaste afstånd vara 4 till 5 tusen fot. Under de sista årtiondena har vid artilleriet äfven införts bakladdning — en kanon-konstruktion, hvarmed i föregående århundraden flere gånger försök blefvo gjorda, hvilka likväl då strandade mot tekniska svårigheter, som det blifvit vår tid förunnadt att lösa. Dock äro ej alla lands artillerister ense om bakladdnings-kanonens öfverlägsenhet öfver framladdningskanonen, hvarför äfven några få land, bland dem Sverige, ännu bibehåller denne senare för sitt fältartilleri. Artilleriet, som f. n. står på en ganska hög ståndpunkt, är stadt i ständig utveckling, och denna utvecklings sträfvan är, hvad fältartilleriet angår, att kunna konstruera en enhetskanon och en enhetsprojektil, d. v. s. att, i stället för de olika kanonkonstruktioner med tillhörande ammunition, som för närvarande och alltid förefunnits vid fältartilleriet, införa den förenkling i materiel och ammunition, som kan åstadkommas blott genom en kanonkonstruktion. Om ock detta mål skulle vara aflägset, kan man dock säga, att artilleriet göres sjelfständigare och får större betydelse, i den mån det kan tillegna sig de på artilleriet tillämpliga uppfinningar, som göras på teknikens område.
Svenska artilleri-organisationens historiska utveckling. Sverige var ej sent att tillegna sig krutuppfinningen och att använda henne för artilleristiskt ändamål. Historien omtalar nämligen, att i 15:e årh. artilleripjeser (kärrebyssor) medfördes såväl under Eriks af Pommern och Engelbrekts krigsföretag som under Karl VIII Knutssons bekanta tåg till Skåne. Det omtalas äfven, att ett styck-gjuteri fans i Stockholm vid samma tid. Under Gustaf Vasa och hans söner kallades alla pjeserna med ett gemensamt namn: archly (se d. o.), och delades i skjut- och kastpjeser. De förre voro dels lätta, fältskytts, dels tunga, murbräckor; de senare kallades äfven mörsare eller bölare. Manskapet benämndes bysseskyttar och fyrverkare, allt efter som dess uppgift var att betjena skjut- eller kastpjeserna. Högste befälhafvaren för allt archly kallades öfverste archlymästare, sedermera äfven öfverste tygmästare. — Under Gustaf II Adolf erhöll en general befälet öfver allt artilleri, såsom arkliet numera kallades. Artilleriet delades på 6 kompanier: 3 i Pommern, 2 i Östersjöprovinserna och l i Sverige. Om dertill lägges hvad konungen hade med sig i fält, synes artilleristyrkan vid 30-åriga krigets tid hafva uppgått till omkr. 2,500 man. Efter konung Gustafs död öfvertogs befälet öfver allt artilleri af en riksfälttygmästare, som dessutom bestred flere vigtiga befattningar och ej sällan efterträdde högste befälhafvaren. Med nyssnämnda krigs slut kan man anse artilleriets första utvecklingsperiod afslutad. Det var Gustaf II Adolf och Torstensson, som under densamma förde artilleriet framåt. — Under Karl XI sammanfördes alla kringspridda artilleriafdelningar och kompanier till ett regemente under en öfverste; men snart bildades dessutom artilleriafdelningar, eller — såsom de äfven kallades — brigader, i flere städer. Bland dessa afdelningar böra i synnerhet de i Göteborg och Malmö framhållas, emedan från dem Göta och Vendes regementen leda sitt ursprung. Under frihetstiden uppsattes artilleribrigader såväl i Pommern som i Finland. Det svenska artilleriet förökades sålunda allt mer och utgjorde vid Gustaf III:s död — då man kan anse den andra perioden afslutad — 3,200 man, fördelade på 40 kompanier. Namnen Cronstedt och Ehrensvärd gifva glans åt denna period. 1794 delades artilleriet på de 4 regementena Svea, Göta, Vendes och Finska. 1807 inrättades generalfälttygmästare-ämbetet; dess chef, som fick titel af general-fälttygmästare och chef för artilleriet, blef på samma gång chef för Krigskollegii (nuv. Arméförvaltningens) artilleridepartement. 1816 fördelades materielen på batterier, och personalen (2,400 man) på 10 bataljoner, hvardera på 4 kompanier. 2 kompanier afsågos att betjena ett batteri. Under denna tredje period, som man kan anse räcka till år 1830, var det Helvig och Cardell, som, trots alla tidens motigheter, genom sitt rastlösa arbete och sitt brinnande nit förde vapnet framåt. — 1830 fick artilleriet åter en ny organisation, dervid den gamla kompani-och bataljonsindelningen upphäfdes och personalen (omkring 2,700 man), med bibehållande af de 3 regementena, i stället fördelades på 19 batterier och 5 depotkompanier. Denna organisation bibehölls i det närmaste oförändrad till 1872, då den nu varande antogs. (Se vidare Svea, Göta och Vendes artilleriregementen.) W. G. B.
De danska och norska artilleriorganisationerna torde från äldre tider intill 1814 hafva utvecklat sig i öfverensstämmelse med hvarandra. Intill 1763 utgjorde de båda landens artillerier skilda kårer, men sammanslogos då 1151
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.