AskéS (Grek. a'slcesis, öfning, i synnerhet atleternas) betecknar i allmänhet försakelse af denna verldens goda, öfning i sjelfplågeri och späkning för att derigenom uppnå en högre grad af helighet. Askesen - som grundar sig på antagandet af en skarp dualism mellan ande och materia, himmelskt och jordiskt, Gud och verlden - uppkom redan tidigt i orienten, der den hos inder, fryger, babyloner och sy-rer utvecklade sig i de mest öfverdrifna och stränga former. Äfven bland perser och egypter förekom askes, ehuru af mildare slag. - De judiska reningsbuden, omskärelsen, förbudet af viss mat m. m., voro af symbolisk natur och skulle hos folket inskärpa den tanken, att Israel såsom den helige Gudens egendomsfolk måste hålla sig fritt från allt orent, som kunde störa förbundet med Gud. En sträng återhållsamhet var anbefalld företrädesvis leviterna och pre-sterna. Äfven gällde frivilliga löften om återhållsamhet i ett eller annat hänseende såsom bevis på synnerlig fromhet, och profeterna
måste genom sträng fasta bereda sig för de gudomliga uppenbarelserna. Först i den senare judendomen, såsom hos esseerna, inkommo genom främmande inflytelse dualistiska föreställningar om materiens orenhet. - Från occi-dentens, i synnerhet Greklands, skaplynne tyckes askesen visserligen vara mycket skild; men under trycket af det romerska verldsväldet uppkom en pessimistisk lefnadsåskådning, som spred sig i vida kretsar och främjade de dualistiska idéernas framsteg. Nypythagoreerna och ny-platonikerna uppställde en etik, grundad just på den oöfvervinneliga motsatsen emellan ande och materia; andens befrielse från det materiella var medlet for föreningen med Gud, och af hallan de från äktenskap och allt umgänge könen emellan samt från köttföda o. s. v. var huf-vudvilkoret för själens återförande till ursprunglig renhet. - Denna lifsåskådning förefans vid kristendomens uppträdande, och fastän i Jesu evangelium ingen antydan finnes hvarken om någon askes eller om någon dualistisk uppfattning af sinligheten, utan kristendomen tvärtom enligt sin fria och universelt sedliga tendens sträfvar emot askesen, började dock snart den första kristna kyrkans betryckta läge och väntan på messiasrikets snara inbrytande rikta de troendes blick från den närvarande verldsord-ningen, såsom ett af satan beherskadt rike, till en högre tingens ordning; man längtade hädan från verlden till det himmelska riket och drog sig undan verldslifvet med dess syndiga bestyr, dess förföljelse och frestelser. Genom att upphöjas till statsreligion blef kristendomen för-verldsligad, och till följd deraf drefvos många ut i ödemarken, der de trodde sig skyddade för frestelse till synd. Derifrån härleder sig den vigtigaste yttringen af askes, nämligen munkväsendet. En mörk och ofri supranatu-ralistisk ande inträngde allt djupare i kyrkan; det inre lifvet aftynade och ersattes genom askesens yttre verk. Snart utvecklade sig ur botdisciplinen, såsom ett godtgörande för synderna, och ur läran om en högre fullkomlighet, som blott för munkar och prester var möjlig att uppnå, en askes, som ansågs i högsta grad förtjenstfull och med hvilken man kunde vinna saligheten. - Ehuru de reformatoriske sekterna sjelfva öfvade sig i sträng askes, bekämpade de dock den kyrkliga askesen och dess anspråk, och för reformationens grundtanke, att saligheten vinnes genom rättfärdiggörelsen af tron, störtade hela munkväsendet med dess ytliga askes. I den lutherska kyrkans historia framträder den asketiska riktningen i pietismen och i enskilda sekter. - Den reformerta konfessionen har ett visst asketiskt drag, som motsvarar dess lagiska väsende och den skarpa motsatsen mellan verlden och de utvalda. - Inom romersk-katolska kyrkan har i senare tider fastan förmildrats, och munklifvet fått en mera utåtvänd praktisk riktning. G. o. L.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.