Assyrien (A s syr i a) var hos greker och romare namnet på den vid mellersta Tigris befintliga landsträcka, som nu heter Kurdistan. Det var medelpunkten för ett af forntidens stora verldsvälden, det assyriska riket. Folkets huf-vudinassa var af semitisk börd, nien äfven inom det egentliga Assyrien funnos folk af arisk och turansk stam. Om rikets uppkomst berättas i l Mose b. 10: "Utaf landet Sinear (Babylonien) är Assur utgången, och han byggde Ninive och Eehoboth-ir och Kalah och dertill Eesen". Assur är dock, lika litet som Nimrod, någon peiv sonlighet, utan uttrycket för ett geografisk-po-litiskt begrepp. Det är i kil-inskrifterna namnet på det assyriska riket, vidare på en stad (hvars ruiner nu finnas vid Kileh-Sjirgat) och på deri assyriske nationalguden. Ninive (Ninua, nuv. Kujundsjik) och Kalah (nu kalladt Nimrud) nämnas äfven i kil-inskrifterna såsom gamla städer. Bibelns antydan om den assyriska kulturens ursprung från Babylon bekräftas äfven af alla andra källor "Flodernas land" (Mesopotamien hos grekerna, Nairi i kil-inskrifterna, Aram Naharaim hos hebreerna, Na-harina hos egypterna) har en i hufvud sak gemensam odlingshistoria, och dess politiska historia har två medelpunkter, Assyrien och Babylon. När det assyriska riket först uppstod, veta vi icke. Det äldsta konunganamn, som man funnit i kil-inskrifterna, är Ismi-dagan (omkr. 1800 f. Kr.); derefter komma enstaka namn, tills man för tiden fr. o. m. 1400 erhåller en nästan fullständig regentlängd. Dessa her-skare, som residerade i staden Assur, utbredde allt mer sitt välde, och omkr. 1270 f. Kr. lade konung Tuklat-adar t. o. m. Babylon under sitt välde. Detta fortfor sedan i nära 700 år att tijl namnet vara ett lydrike under Assyrien, men dess inhemska dynastier lyckades ofta göra landet fritt. Tuklat-pal-asar (Tiglatpileser) I (omkr. 1130 f. Kr.) var den förste store assyriske konungen. Han förde sina vapen upp i Armeniens berg och lät der, vid Tigris' källor, inhugga sin bild i en klippvägg. Hans försök att tukta det upproriska Babylon misslyckades likväl, och under hans efterträdare tyckes Assyriens makt hafva gått tillbaka. Riket gick åter framåt genom Assur-nasir-habal (As-surnasirpal, 930-905), som flyttade residenset till Kalah. Han var en grym eröfrare och lät sin hand hvila tung öfver folken ända bort till Medelhafvets kust. Hans tåg vesterut fortsattes af sonen Salman-asar IV (905-870), hvilken hårdt hemsökte de af politiska och religiösa tvister splittrade stammarna mellan Eufrat, Medelhafvet och Egypten. Israels konungar Ahab och Jehu hyllade honom och betalte honom skatt. Efter hans död försvagades dock riket genom trontvister, och snart framträdde tydliga tecken till det förfall, som derefter allt mer utbredde sig, tills konung Assur-nirari 788 störtades af meder och babyloner. De senares konung Phul (omtalad i bibeln, men ej under detta namn känd af någon assyrisk eller babylonisk inskrift) var derefter Assyriens herre till sin död, 747. Derefter uppträdde en ättling af den gamla dynastien och gjorde åter Assyrien sjelf ständigt, 744. Det var Tuklat-pal-asar (Tiglatpileser) II, hvilken förde sina. segerrika härar upp till Kaspiska hafvet, bort till Indien och in i Arabien. Han kufvade det mäktiga Damaskus, insatte Hosea till lydkonung i Israel och tvang judakonungen Ahas att införa assyrisk gudstjenst i Jerusalem. Hans efterträdare, Salman-asar VI (727-723), angrep det upproriska Israel, bortförde dess konung och började belägra städerna Tyrus och Samaria. Innan dessa fallit, afled han och efterträddes af sin härförare S ar-kin (Sargon. 723-704), som 722 intog Samaria och dermed gjorde slut på Israels rike. Egypter och filisteer, som ryckt fram till israeliternas hjelp, blefvo slagna (720), och kort derpå föll Tyrus, efter fem års belägring. Babylon, som rest sig under den hjeltemodige Marduk-bal-idin, blef åter kufvadt (709). De väldiga härtågen gåfvo dock Sargon tid att åt sig uppföra en ny hufvudstad, Dur-sar-kin, det nuv. Korsabad, den plats, der fransmannen Botta 1845 började sina gräfnin-gar i Assyriens ruinstäder. Sargons palats är nu fullständigt utgräfdt och utgör Assyriens praktfullaste fornlemning. I Okt. 706 invigdes högtidligt den nye staden med sina tempel och palats, Sargon hade ej bott i sitt nya residens fulla två år, då han mördades. Han efterträddes af sin son Sin-akhi-erib (Sanherib, 704-681). De kufvade folken reste sig nu med samlad kraft. Marduk-Bal-idin återkom till Babylon och slöt förbund med judakonungen Hiskia samt med fenicierna, filisteerna och egypterna. Men Babylons hjeltemodige kämpe blef åter slagen till marken; fenicier och filisteer kufvades å nyo. Sanheribs här tågade mot Jerusalem, som Hiskia vägrat uppgifva. Men en strid med den anryckande egyptiska hären utföll icke till Sanheribs fördel f en pest, som utbröt i hans här, tvang honom att draga hem, och Juda rike var räddadt. Fastän Sanherib sedermera hade svåra uppror att bekämpa, uppförde han storartade byggnader i Ninive, och denne stad blef genom honom en af rikets huf-vudorter. Konung Sanherib mördades af tvänne sina söner, hvilka dock måste fly och lemna tronen åt sin bror Assur-akhi-idin (Assar-haddon, 681-667). Denne eröfrade Egypten, förde judakonungen Manasse i fångenskap och satte en af sina söner till lydkonung i Babylon. Redan under sin lifstid afstod han tronen, åt en annan son, Assur-bani-pal (667-626), en väldig eröfrare, som näpste egypterna och tvang det aflägsna Lydiens konung till hyllning. Brodern, hvilken sökt göra sig sjellständig i Babylon, störtades; Elain kufvades i grund och dess hufvudstad, Susa, förstördes. Assurbanipal skildras som en väldig jägare, men derjämte som en ifrig fräinjare af konst och vetenskap. I sitt palats i Ninive inrättade han ett stort bibliotek (af lertaflor med kilskrift), hrars lem-ningar, påträffade af engelsmannen Layard, nu finnas i British museum. Assyriens rike stod vid denna tid på höjden af makt och kultur. Men undergången var nära - en undergång så brådstörtad, att verldshistorien icke känner dess like. Kil-inskrifterna upplysa oss om namnet på Assurbanipals son Assur-edil-ili, men om denne var den siste af Sargons ätt veta vi icke. Grekiska författare tala om en Sarak såsom Ninives siste konung; kanske är han den Assur-diniskun, hvars namn man funnit i en stympad inskrift på ett lerkärl. Kil-inskrifterna hafva intet att förtälja om den våldsamme storm, som kastade Ninives välde till marken. Från andra håll berättas, att en svärm af folk från Hög-Asien vid den tiden störtade ned öfver vestra Asiens länder. Troligen bröt detta anfall rikets makt, och när stormen gått förbi, ryckte Babylons och Mediens konungar, Nabopalassar och Cyaxares, mot Ninive och intogo det (606 eller 605 f. Kr.). Assyriens städer uppgingo i lågor, och förödelsen gick snabbt öfver den plats, der de stått. När Xenofon två hundra år efteråt tågade der förbi, voro de grushögar, och deras namn glömda. Perser, greker, parter, romare, nyperser, araber, mongoler och turkar togo efter hvarandra väldet öfver det land, hvars äldsta historia låg graflagd och okänd i de store ruinhögarna. Om det assyriska rikets öden hade man. allenast en qvasi-historia, hopdiktad af Ktesias, en grekisk läkare vid den persiske konungen Artaxerxes Mnemons hof. Han berättade om en Ninus såsom rikets grundläggare, om dennes gemål, den kraftfulla Semiramis, om deras son Mnyas och en rad af odugliga regen-ter till och med den veklige Sardanapalus, som vid fiendens annalkande lät innebränna sig i sitt palats med sitt harem och sina skatter. I mer än 2,000 år gällde denna dikt som ren historia, tills för 30 år sedan de storartade gräfningar börjades, som nu blottat en god del af de assyriska fornlemningarna. Sedan man lyckats tyda dessas inskrifter, har man funnit urkunderna till Assyriens verkliga historia.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.