Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Atlas

Ämne: Mytiska personer och väsen · Mytologi och sagohistoria

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 1279–1280 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

A'tlas, Grek. mytol., "den uthållige" 1. ''bäraren", en titan, son af Japetos och Klymene 1. Asia, broder till Menoetius, Promethevs och Epimethevs. Enligt Homeros är Atlas en hafs-gud, som "känner hafvets alla djup och stöder (eller vaktar) de höge pelare, som hålla jorden och himmelen från hvarandra''. Enligt Hcsio-dos måste han. till straff derför att han i titan-kampen stred mot Olympens gudar, bära himla-hvalfvet med sitt hufvud och sina outtröttliga händer. - Den yngre sagan "berättar, att han var en konung i Afrika, som med Medusa-hufvudets hjelp af Persers förvandlades till ett berg, emedan han hade vägrat denne ett gäst-vänligt mottagande. Sagan försätter A. vanligen i yttersta vestern, i oceanens närhet, der han råder öfver stora hjordar och öfver hespe-ridernas trädgårdar. v. K.

Atlas är det gemensamma namnet för nord-vestra Afrikas berginassor, af vid pass 2,200 kilom. (300 mil) längd och 520 kiloin. (70 mil) bredd. - Vanligen skiljer man mellan Höga A., i Marokko, Lilla A., kustkedjan och dess sammanbindningslänk inåt landet, samt Stora A., som i det inre af landet sträcker sig parallelt med kusten från yttersta vestra gränsen af Alger till Kap Bon (se Alger).

Det marokkanska A. stiger tvärbrant ur hafvet vid Kap Guer (Aferni) med en höjd af 940 m. (2,895 f.). I flere kedjor drager det sig derifrån inåt landet, hufvudsakligen åt n. ö., och bildar omedelbart s. om sjelfva hufvudstaden den stora centrala bergmassan, med toppar sådana som Hen t et, af infödingarna ansedd såsom den högste, men ännu ej till sin höjd bestämd, Miltsin 3,475 m. (10,700 f.), Tagerani 2,079 m. (6,400 f.) m. fl. Ehuru marokkanernas namn på denne del af berget är Djebl-el-teltsch ("snöberget"), ligger dock ingen af dess toppar öfver snögränsen; t. o. m. Miltsin är stundom alldeles fritt från snö. Gletscherbildning är fullkomligt okänd.

Från nyssnämnde bergsknut utlöpa mot s. betydande, hittills fullkomligt outforskade bergskedjor (Anti-Atlas) mellan den marokkanska kustprovinsen Sus och öfre loppet af floden Draha. Ungefär vid 13° ö. lgd vänder sig hufvudmassan af A. tvärt inot n. och utbreder sig till en början, vid 33° n. br., till en vidsträckt, nära nog qvadratforinig, torr, af höga skogklädda berg omgifven högslätt, S a ha b e l Mar g a. Från vändpunkten fortsätta derjämte i bergets ursprungliga nordöstliga riktning de bergskedjor, som genom Djebl-Antar, v. om oasen Figuig. bilda öfvergången till Algers bergsystem.

Från den del af högslätten, der floden Muluja upprinner, sträcker A. en gren norrut, det s. k. Lilla A., hvilket vid 34° 30' längs kusten utsänder en arm åt n. v. till Ceuta och Kap Spartel samt en åt n. ö. till Kap Tres Föreas. Hela sträckan af kustbergen, El-RIf, ar ännu

outforskad, på grund dels af nejdens svårtillgänglighet, dels af befolkningens allt annat än fredliga sinnelag (riff-piraterna). Endast från hafssidan har nordkanten af dessa berg blifvit aftecknad och uppmätt.

Till sin geognostiska byggnad företer A., så vidt man nu känner, mycken likhet med Alperna. De vanligaste bergarterna utgöras af sandsten, skiffer, kalk och marmor. Af mineralier hafva anträffats, delvis i stor myckenhet, koppar, jern, bly, antimon och bergsalt. Växtligheten karakteriseras af ymnigt förekommande kaktus och oliver samt småskog af ek och korkek. I skogstrakterna träffas ej sällan pantern och lejonet. - Flertalet af dalarna, liksom ock sluttningen mot n., bebos af berber, ättlingar af landets ursprunglige innebyggare. .T. H.

A'tlas 1. Atla'nt, byggnadsk., en manlig bildstod, nyttjad i st. f. kolonn (pelare, pilaster) att bära bjelklag, balkonger, listverk o. d. - Den kraftige doriske stilen föredrog atlan-ter, äfven kallade t e lam o n er, framför de qvin-liga karyatiderna (se d. o.), som den ioni-ske stilen älskade. Grekernas atlanter äro lugna,

^^

herkuliskt byggda gestalter, som tyckas utan öfverdrifven ansträngning bära sin börda på hufvudet och de uppsträckta händerna (armarna). Komarna deremot samt renaissancens och barockens konstnärer framställde ofta atlanterna såsom dels rent af lekande med den burna lasten, dels under jämmerliga åtbörder pinsamt tryckta af densamma.

Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.