Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Augustus

Ämne: Romerska kejsare · Romarriket och antikens Rom

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 1334–1336 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Augustus, den förste romerske kejsaren, föddes i Rom år 63 f. Kr. Han hette egentligen Cajus Octavius; men såsom adoptivson af den store Julius Cæsar, hvilkens systerdotters barn han var, kallade han sig Cajus Julius Cæsar Octavianus. Under det han idkade studier uti Apollonia i Illyrien, fick han underrättelse om Cæsars mord och skyndade då hem till Rom för att bevaka sina intressen såsom den mördades hufvudarfvinge. Der hade emellertid Antonius ryckt till sig makten. För att kunna mäta sig med denne närmade sig Octavianus i början senaten, som var Antonii dödsfiende. Flertalet af Cæsars veteraner öfvergingo på hans sida, och i förening med en af de för året 43 valde konsulerna slog han Antonius vid Mutina. Men efter att sålunda hafva nedstämt dennes anspråk på envälde öfvergaf Octavianus senatspartiet och slöt med Antonius och Lepidus i Bononia (43) ett förbund, enligt hvilket de skulle såsom "triumvirer för statens ordnande" gemensamt styra riket under 5 år. Fördraget har blifvit kalladt "det andra triumviratet". De förbundne rödde nu undan ej blott den republikanska frihetens vänner, utan äfven sina personliga fiender och slogo derefter under sig offrens egodelar. Sedan ryckte de mot Brutus och Cassius, hvilka samlat en ansenlig krigshär, och besegrade dem år 42 vid Filippi, der dessa frihetens siste försvarare omkommo. Redan förut hade den obetydlige Lepidus blifvit utstött ur triumviratet; nu delade Octavianus och Antonius riket sinsemellan, hvarvid den förre fick på sin lott den vestra hälften. Vänskapen mellan dessa maktlystne män varade dock endast så länge, som de hade gemensamma fiender att bekämpa. Inom kort utbröt öppet krig dem emellan. Octavianus vann öfver sin medtäflare den stora sjösegern vid Actium (31). Antonius flydde till Egypten, der han, då Octavianus dit förföljde honom, sjelf tog sig af daga. Segraren gjorde Egypten till en romersk provins och återvände derpå till Rom.

Octavianus var nu det romerska verldsrikets herre. Men med den varsamhet, som var honom egen, undvek han alla enväldets yttre tecken. Det romerska folket skulle tro, att republiken ännu lefde, "emedan det älskade att så tro". Octavianus lät derför de gamla statsinrättningarna bestå. Han lagade blott, att han sjelf bekläddes med alla de ämbeten, som kunde tillförsäkra honom högsta inflytandet på statens ledning. Redan år 28 fick han på lifstid titeln imperator, som innebar oinskränkt öfverbefäl öfver rikets alla stridskrafter. Vidare lät han åt sig uppdraga censuren, och med den makt, som detta ämbete förlänade, rensade han senaten från ovärdiga eller honom obehagliga medlemmar och ersatte dem med värdiga eller den nya ordningen tillgifna män. Förhandlingarna egde han sjelf att leda såsom princeps senatus. År 27 gaf honom senaten och folket hederstiteln Augustus (den höge, vördnadsvärde), under hvilket namn han vanligen förekommer i historien. Något senare fick han på lifstid den inflytelserika tribuniciska makten, såsom hvars innehafvare han var till sin person oantastlig, egde att i högsta instans afgöra rättssaker och kunde genom sitt "veto" hindra hvarje senatsbeslut. Sedermera uppdrogs åt honom äfven konsulsmakten på lifstid. Slutligen blef han pontifex maximus, hvarigenom han fick högsta uppsigten öfver hela religionsväsendet. Dermed var enväldets byggnad i sjelfva verket färdig, fastän Augustus till namnet endast var rikets högste ansvarige ämbetsman.

För den så djupt skakade romerske staten var detta envälde under Augusti tid en välsignelse. Dennes på en gång kraftiga och hofsamma styrelse skänkte riket yttre trygghet och, hvad det länge saknat, inre lugn. Gränserna skyddade han genom militärkolonier och genom krigshärar, som voro förlagda i fasta ståndläger. För hufvudstadens lugn och sin egen trygghet upprättade han en lifvakt, pretorianerna. I förvaltningen införde han ordning och reda. Provinserna voro förut i hög grad illa behandlade; Augustus gjorde slut på utpressningarna och godtycket. Det ofantliga riket öfverdrogs med ett storartadt nät af förträffliga vägar, genom hvilka provinserna sattes i en lätt förbindelse med hvarandra och med Rom, hjertat i denne jättekropp. Under fredens och ordningens hägn uppblomstrade handeln, näringarna och den allmänna välmågan. Sjelf en fint bildad natur och med öppet sinne för andliga njutningar, prydde han Rom med präktiga byggnader och härliga konstverk af alla slag. Den romerska literaturens gyllene ålder, som börjat med Cæsar och Cicero, räknade på Augusti tid de öfrige af Roms bäste författare, såsom skalderna Virgilius, Horatius, Tibullus, Propertius och Ovidius samt häfdatecknaren Livius -- alla ädelt uppmuntrade och furstligt lönade af Augustus och hans förtrogne vän, Mæcenas.

Augustus älskade ej krig. De krigiska företag, som egde rum under hans styrelse, åsyftade mindre att göra nya eröfringar än att befästa de gamla. Spanien blef nu fullkomligt eröfradt. De kraftiga alpfolken kufvades af Augusti styfsöner, Tiberius och Drusus, och slutligen utgjorde Donau, från källan till utloppet, rikets norra gräns. För att värna Rhengränsen krigade först Drusus och efter hans död Tiberius med framgång mot germanerna, och Roms legioner trängde fram ända till Elbe; men ett grundligt nederlag, som ståthållaren Varus, år 9 e. Kr., i Teutoburg-skogen led mot dessa fiender, gjorde slut på det nyss grundade romerska väldet i nordvestra Germanien.

I sitt husliga lif var Augustus ej så lycklig som i det offentliga. Sjelf hade han ingen son, endast en dotter, Julia. Han utsåg derför till efterträdare sin systerson och måg, Marcellus; men inom kort miste han genom döden såväl denne som sina två dottersöner, hvilka han adopterat. Hans maka i ett senare gifte, Livia Drusilla, medförde till hans hem två söner i ett föregående äktenskap (de ofvan nämnde Tiberius och Drusus), och då den senare snart gick ur tiden, återstod af Augusti stora slägt endast Tiberius, som ock adopterades och blef hans efterträdare. Kejsar A. dog i Nola i Kampanien år 14 e. Kr.

Augustus var ej ett lysande snille, men han egde ett ovanligt slugt hufvud och en oförvillad blick för sin tids och sitt rikes behof. Ej stor såsom härförare, var han deremot en framstående statsman. Hvad som mest utmärkte honom var en sällspord jämnvigt mellan själsförmögenheterna -- en jämnvigt, som afspeglade sig i den harmoniskt bildade yttre gestalten liksom i det lugna, om fullkomlig sjelfbeherskning vittnande uttrycket i hans blida, själfulla anlete. Historien bryter med all rätt stafven öfver den grymme triumviren; men blodtörst var ej ett grunddrag i Augusti karakter, hvilken tvärtom utmärktes af mildhet och menniskovänlighet. J. R. P.