Aure Ola (af Lat. aureus, gyllene, strålande), Med.-Lat., strålkrona, helgongloria.
1) Meteor. A. eller (ännu oftare) dimbild kallas de regnbågsfärgade ringar, som under stundom visa sig för en person omkring skuggan af hans eget hufvud, när han befinner sig i dimma, som belyses af solen. Detta fenomen beror på en s. k. böjning, di f fraktion, af ljusstrålarna i de dimpartiklar, som närmast omgifva åskådarens hufvud. Det observeras företrädesvis i bergstrakter. För Scoresby tedde det sig mycket vackert i de arktiska dimmorna. Kämtz har gifvit företeelsen det olämpliga namnet "gegensonnc". K. E.
2) Fys. Om man med en induktions-apparat låter en elektrisk gnista i luften öfverhoppa från en kula eller metallspets till en annan, så finner man vid närmare undersökning gnistan vara sammansatt af tvänne helt olika beståndsdelar. Hon utgöres nämligen dels af ett smalt, glänsande ljusknippe, som sträcker sig mellan de båda polspetsarna, dels af ett det förra omgifvande rödaktigt ljussken, som utgår från den positive polen. Detta ljussken har fått namn af aureola l. ljushölje. Om man med en pust framkallar en stark luftström mot den elektriska gnistan, så följer Ijushöljet luftströmmen åt, medan den inre, egentliga gnistan förblir orörlig. R. E.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.