B är den andra bokstafven i det vanliga moderna alfabetet, liksom i alla de europeiska alfabet, som utvecklats ur det semitiska. I det närmast genom det gamla moabitiska och sidonska alfabetet representerade ur-semitiska alfabetet har bokstafven b ungefär formen [tecken], i det hebreiska (tryck-) alfabetet förenkladt till ב med namnet beth. Det derifrån lånade grekiska βῆτα (beta) har i sin ursprungligaste form sett ut ungefär som [tecken] l. B , alltefter som skriften gick från höger till venster eller tvärtom. En varietet var [tecken]. En form C förekommer på öarna Paros, Sifnos, Thasos, Delos, Naxos och Keos. I Korint och Korkyra, der [tecken] användes såsom tecken för ε, äfvensom på Melos, Anaktorion, Megara och Selinus nyttjades andra former eller modifikationer. I de från den nordvestgrekiska alfabetgruppen lånade italiska alfabeten — utom de etruskiska och faliskiska, der b-tecknet saknas — förekomma samma former som i de grekiska, nämligen [tecken] (oskiska och umbriska) och [tecken] B (i det latinska). Derur det yngre latinska B samt de medeltida och moderna antiqva- och frakturstilarnas b-tecken. Minuskelformerna, Grek. β, Lat. b, äro de senare utvecklade kursivformerna till de nämnda tecknen. Från det latinska alfabetet härleda sig också de äldre (germanska) runalfabetens [runa]-tecken. Det 18:de tecknet i den äldre runraden har ett med det latinska (och grekiska) b-tecknet identiskt utseende ᛒ B, som emellertid — åtminstone tidigast — icke hade ljudvärde af b utan af [runa], d. v. s. tonande (bi-)labial spirant. I den yngre (nordiska) runraden är den gamla [runa]-runan, som der tidigt fick tvänne ljudvärden, [runa] (b) och p, bevarad under n:o 13, fortfarande med samma ljudvärden p, b (mb) under det den gamla spiranten mest betecknades med f-runan. B-runan gick under det egendomliga namnet bjarkan, som sannolikt är en genom keltisk förmedling gjord felöversättning af det grekisk-latinska beta (jfr fornir. bethe beith = Lat. bet-ula). I det ur det grekiska majuskelalfabetet härledda fornslaviska (kyrilliska) och det derur uppkomna ryska alfabetet har det ursprungliga b-tecknet differentierat sig i två, nämligen det ursprungliga b-tecknet, В в, med betydelse af v (n:o 3) och modifikationen deraf, Б б, med betydelse af b (n:o 2). Det förra och dess ljudvärde härleda sig direkt ur motsvarande inom grekiska alfabetet, der, vid den tid det kyrilliska alfabetet uppkom, Β β hade ljudvärde af w Ett (streckadt) modernt b användes i transkriptionsalfabet för vetenskapligt ändamål i betydelsen af (bi-)labial tonande spirant (ungefär engelskt w, som dock har karakter af halfvokal). — Det grekiska b-tecknet var ursprungligen tecken för b-ljud. Dialektiskt redan före vår tidräkning, allmänt de närmaste århundradena efter densammas början öfvergick detta b-ljud till spirant eller v-ljud, hvaraf följden blef, att b-tecknet kom att få ljudvärde af v, såsom fallet är i Nygrekiskan, utom i förbindelsen μβ (= mb). I latinet funnos ansatser till spirantisering af b till v. I de slaviska alfabeten har, som redan nämnts, det ursprungliga b-tecknet värde af v. För öfrigt har b-tecknet i de språk, der det blifvit upptaget, i allmänhet ljudvärde af b; i tyskan betyder b dessutom p-ljud i slutet af ord: ab, ob (= ap, op) o. s. v., samt före tonlösa konsonanter: bleibt (= bleipt) o. s. v. I danska talspråket betecknar det också v-ljud i fall som gabe, 'gapa', dyb, 'djup'. Det är stumt i franskan i fall som plomb, Colomb, liksom i engelskan i fall som debt, lamb. I mellersta och södra Tyskland gäller b som p (eller snarare »tonlös media») i fall som blatt (uttalas ungefär som platt). I talspråket inljudande b gäller (i synnerhet i mellersta Tyskland) som bilabialt w.
Det normala b-ljudet är en tonlös bilabial explosiva, som bildas medelst läpparnas afspärrning och hastiga öppning, hvarvid genom luftströmmens frampressande uppstår en explosion, som utgör det mest förherskande elementet i alla explosiver (klusiler). Liksom alla explosiver innehåller b-ljudet hufvudsakligen tre moment: läpparnas slutande (implosion), paus och slutligen läpparnas öppnande (explosion). Ett långt b-ljud (explosiva i allmänhet) är således hufvudsakligen en förlängd paus, om också dertill explosionselementet uppträder med mera intensitet. — B-ljudet tecknas nu i allmänhet med b, ehuru — om ock sparsamt — andra beteckningar förekomma. Så t. ex. betyder i Nygrekiskan π i förbindelsen μπ ett b-ljud (således mb). — Ett särskildt slag af b-ljud förekom i sanskrit samt i det indo-europeiska urspråket, nämligen ett aspireradt, bh, jämte det egentliga b. Detta, som utvecklats olika i de olika språken, har, särskildt i de germanska, mest gifvit ett b-ljud (oftast med mellanstadiet [tecken]). I vissa språk saknas b-ljud alldeles (t. ex. i kinesiskan).
Det indo-europeiska b-ljudet har i de germanska språken öfvergått till p, t. ex. Lat. sebum, Sv. såpa (se vidare P). I stället hafva dessa språk erhållit b-ljud i stor utsträckning, dels i ordens början, dels efter m, af den indo-europeiska aspiratan bh, t. ex. Sanskr. bharami (Grek. phero, Lat. fero), Sv. (jag) bär; Sanskr. bhrartar- (Grek. phrator, Lat. frater), Sv. broder; Sanskr. jambhas (Grek. gomphos), Isl. kambr, kam. Detta b-ljud har i de nordiska språken icke undergått någon annan nämnvärd förändring, än att det mot slutet af medeltiden i svenska och danska (liksom i tyska) assimilerats med ett föregående m, t. ex. Isl. kambr, Sv. kam (T. kamm). I fornsvenskan insköts vanligen ett b mellan m och ett följande l eller r, t. ex. himblar, himlar, kambrar, kamrar, men detta b aflägsnades åter på 1600-talet. I forndanskan uppstod på 1300-talet b-ljud af äldre p efter vokal, t. ex. gabe, gapa, dyb, djup; detta nya b har numera i dagligt tal vanligen öfvergått till ett v-ljud, ehuru i skrift fortfarande tecknadt b. K. F. J. Ad. N-n.