Baal, Bel, Beelzebub (Beelzebul). Baal ("herre") var det namn, som hos de hednisk-semitiska folkslagen (kanaaneer, arameer, fenicer, babyloner m. fl.) gafs åt den högste guden, herren eller herskaren i oinskränkt mening. Liksom flertalet af de äldsta förkristna religionerna var Baals-kulten ursprungligen en dyrkan af solen, ljusbringaren, som pånyttföder lifvet i naturen. I egenskap af solgud var Baal himmelens herre (Baal-Samin) åt hvilken offrades på berg och andra höjder - med anledning hvaraf nyssnämnda kult i Gamla Testamentet ofta betecknas endast med ordet "höjderna" - och vid hvilkens sida stod det högsta qvinliga gudomsväsendet, Baalath ("herskarinnan", Baaltis hos de grekiske författarna). För ett senare tidehvarfs uppfattning tedde sig denna uråldriga Baals-gestalt såsom "Baal den gamle", äfven kallad "den evige Baal" (Baal-Ethan), i mytologien framställd som en gubbe, hvilken i sin hand håller en ring, sinnebilden af den mäktiga naturkraft, hvars redskap är det strålande solklotet. Från denne äldre Baal, fadern, särskilde man derför längre fram i tiden en yngre, sonen, den gudomlige upphofsmannen till solens olikartade verkningar och den, till hvilken folktron företrädesvis vände sig med offer och tillbedjan. Såsom representant för solens välgörande, lif och växtlighet främjande kraft afbildades guden stundom i koppar eller ädel metall och i skepnad af en ung tjur samt dyrkades under benämningar, som vexlade med de olika orterna. Sådana lokala Baals-namn voro t. ex. Baal-Berith, förbundens skyddsherre, i Sichem, de politiskt förenade kanaanitiske stammarnas hufvudstad (jfr Domareb. 8: 33; 9: 4); Baal-Peor, som dyrkades genom tygellösa utsväfningar (4 Mose b. 25: 3; 31: 16; Josua b. 22: 17); Baal-Zebub ("flug-guden". som afvärjer den orientaliska landsplågan flugor och mygg) i filisteerstaden Ekron (2 Kon.-b. 1: 2, 3, 16); Baal-Melkarth ("stadskonungen"), den tyriske Baal, hvilkens dyrkan blef medelpunkten i en mytkrets, från hvilken hellenerna sedermera lånade sina sagor om Herakles' vandringar. Mest framstående bland ifrågavarande Baals-former var Baal-Adonis, målsmannen för det om våren vaknande och kraftigt spirande naturlifvet, hvilkens gemål, Aschera, var den fruktbringande himladrottningen och tillika månens gudinna. Men vårgudens milda välde är kortvarigt; Molochs vildsvin dräper Adonis på jagten, d. v. s. den unga grönskan vissnar och dör, härjad af högsommarsolens glödheta strålar. Derför firades om hösten sorgefester öfver den dödade Adonis, förnämligast i Byblos, men äfven i sjelfva Palestina. Qvinnorna derstädes "begräto Tammuz" (Adonis), yttrar profeten (Hesek. 8: 14). På sjunde dagen hette det, att guden uppstått från de döda, och nu följde "omfamningarnas fest" med vilda glädjebetygelser. Adonis' baneman, den grymme Baal-Moloch, d. v. s. solen såsom den lifvet ödeläggande kraften, dyrkades i hvarjehanda skräckinjagande skepnader allestädes i de vidt kringspridda feniciska kolonierna, och det var genom menniskooffer, i synnerhet offer af förstfödda barn, man på vissa försoningsdagar och vid hotande nationella olyckor sökte blidka denne skadelystne guds och hans makas, Astartes, vrede.
Baalstjensten hade innästlat sig och nådde tidtals en frodig blomstring äfven hos den hebreiske grenen af den semitiske folkstammen. De gammaltestamentlige skriftställarna bära många vittnesbörd om den förbittrade kamp, som under århundraden rasade mellan jahvismens banérförare - i främsta rummet profeterna - och de israelitiske baalsdyrkarna, hvilka affallit till det mångguderi, som, enligt hvad urkunderna intyga, slagit djupa rötter i det hebreiska folkets äldsta religiösa idékrets (jfr t. ex. 1 Mose b. 31: 53; 2 Mose b. 15: 11; 18: 18; Josua b. 24: 2, 14; Domareb. 11: 24 o. s. v). Förhandenvaron af ett dylikt polyteistiskt uppfattningssätt hos urtidens israeliter förklarar deras efterkommandes snart sagdt outrotliga benägenhet att affalla till de hedniska grannfolkens yppiga Baals- och Aschera-kult, hvilken omsider under Ahabs och hans gemål Jesebels regering upphöjdes till statsreligion i Israels rike och under Joram blef förherskande i Juda. Störtad i det förra riket af Jehu, i det senare af Hiskia, vek baalismen hos hebreerna småningom, om ock motsträfvigt, för den i renade former framträdande monoteistiska jah-vismen.
B el var det syrisk-babyloniska gudanamn, som motsvarade det kanaanitisk-feniciska Baal. Det på grekiska skrifna och till Gamla Testamentets apokryfer hörande stycket "Om Bel i Babel" är en satirisk dikt, riktad emot afguda-presternas svek vid de föregifna gudamåltiderna, hvilket afslöjas af den israelitiske siaren Daniel.
Beelzebub (sannolikt uttaladt som Beel-zebul) var det namn, som under de nytesta-mentlige skriftställarnas tidehvarf gafs åt demonernas öfverhufvud (jfr bl. a. Matt. 12: 24). Såsom namnet antyder, är det den filisteiske "flug-Baal", som har fått nedstiga till rangen af de orene andarnas furste, i öfverensstämmelse med den religionshistoriske lag, som låter en föregående gudatros goda makter oftast förvandlas till onda väsenden i en efterföljande, c. T. B.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.