Bäcken (T. becken, af Med.-Lat. bacca, bacinus, bachinus), ett stort, rundt fat af metall.
1. Anat. Bäcken (Lat. pelvis) kallas den krökta benkanal, hvilken nedtill afslutar bålen och utgör den bas, hvari bålen hvilar på läggarna (nedre extremiteterna). Hos den fullvuxna menniskan består bäckenet af tre större (af flere smärre hopsmälta) ben, näml. två höftben och ett korsben, hvartill som bihang kommer det obetydliga stjertbenet. Dessa ben äro förenade med hvarandra genom starka fogar och band. De äro så formade, att de bilda en otät kanal, (bäcken-kanalen l. bäcken-hålan), hvilken fullständigas genom beklädande mjukdelar. Genom en ringformig kant delas hålan i en öfre, vidare del: stora bäckenet, och en nedre, trängre: lilla bäckenet. Det förra fylles hufvudsakligen af tarmar. Äfven det senare innehåller sådana, men derjämte urinblåsan och könsdelarna. I denna kanal framgå de ur bäckenet mynnande särskilda utförsvägarna för tarmkanal samt urin- och köns-organ. Qvinnans bäcken är i normalt tillstånd större och vidare än mannens (och till följd deraf hennes höfter i det yttre mera framstående), enär fostret vid födelsen skall framgå genom bäckenkanalen. G. v. D.
2. Tonk. Ett musikaliskt instrument (Fr. cymbales, Ital. piatti, "tallrikar"), som utgöres af tvänne runda, i midten skålformigt fördjupade metallskifvor, hvilka medelst på utsidan fästa läderhandtag slås eller strykas mot hvarandra. Genom dessa slag eller strykningar åstadkommos en klang, som ej eger bestämd tonhöjd och som användes, oftast i förening med stora trumman, endast till att förstärka rytmen. De bästa instrument af detta slag komma från Turkiet och Kina. Det är ej afgjordt huruvida de äro beslägtade med de gamle hebréernas och grekernas cymbaler. I stycken af festlig eller vild karakter gör bäckenet ofta god verkan. Af nyare tonsättare har det dock blifvit mycket missbrukadt. A. L.
3. I geologien nyttjas ordet bäcken ofta i samma betydelse som basäng.
4. Geogr. En större, skålformig, af berg omsluten fördjupning i jordytan. Är bäckenet fyldt med vatten, kallas det sjö- eller hafsbäcken, i annat fall får det namn af landbäcken. Bäcken af sistnämnda slag äro särdeles gynsamma för utvecklingen af ett flodsystem. Ett exempel på det förra slaget är Döda hafvets bäcken och Mälarebäckenet, på det senare den ofantliga Mississippidalen i Nord-Amerika.