Bål. 1. Anat. Sammanfattningen af kroppsafdelningarna bröst, buk och bäcken. Bålen utgör kroppens tjockaste del, dess största massa, och hans trinda form har gifvit anledning till den latinska benämningen truncus (eg. trädstam). Menniskans bål tveklyfves (grenas) nedåt i de två nedre lemmarna. Uppåt utgår ur honom, med (framifrån sedt) tämligen skarp gräns, den relativt smala halsen. På sidorna af hans öfre ände hänga armarna i skuldrorna. Dessa senare äfvensom de nedre lemmarnas rötter vid utgången ur centralmassan räknas ock stundom till bålen, åtminstone i det artistiska uttrycket torso (se d. o.). Bålens stödjeaxel utgöres af en pelare af 7 fria och 9 i två afdelningar sammanfogade ryggradskotor. Dessa kotor ligga excentriskt, i bakre delen. De betäckas och omgifvas af vid dem häftande och pelaren bakåt upprättande muskler. Från de 12 öfre kotorna utgå de 12 mot dem ledande refbensparen, hvilka i samband med bröstbenet utgöra stommen till bröstets hvälfning. Bäckenbenen bilda stommen för bålens nedre ände. Mellan dessa bålens två mera fasta ändafdelningar finnas inga ben framom kotpelaren, endast bukmusklerna, kroppens främre böjmuskler. Denne kroppsdel är ständigt rörlig och mjuk samt har väl deraf fått namnen "lif", "veklif". Hela sträckan klädes af en vanligen föga hårig, jämn hud, utan afbrytande veck. Hennes djupaste lager, fettet, af vexlande styrka, afrundar öfverallt stommen. Än är det mera tjockt och döljer underliggande knotor och muskler; än är det tunnare och låter deras konturer framträda i vissa ställningar och rörelser. Bålens form, som är mycket vexlande hos olika individer, är dock i allmänhet typisk för olika åldrar och kön: hos barnet är hans omfång störst kring buken, hos mannen kring bröstet, hos qvinnan kring bäckenet. Starkare fettbildning hvälfver buken, och det stundom så, att han som en tjock valk hänger fram öfver bäckenet (hängbuk). G. v. D.
2. I botaniken nyttjas ordet bål (Lat. thallus) som namn på näringsorganen hos de växter, som äro af så enkel byggnad, att de sakna rot, stam och blad. Bål förekommer hos alla svampar och lafvar samt hos de flesta alger. Hos mossorna och ormbunkarna är den ena af de båda vexelgenerationerna bålformig: hos de förra den könlösa parasitiska generationen, sporogoniet ("sporfrukten"), hos de senare den könsbärande generationen, prothalliet. Äfven bland fanerogamerna finnas några former, t. ex. de underbara parasitiska Rafflesiaceae, som äro så lågt organiserade, att deras näringsorgan utgöres endast af en bål. Bålens form vexlar i mycket hög grad. Så äfven hans storlek. Många arter finnas med mikroskopiskt liten bål, under det andra (tillhörande algfamiljen Laminarieae) hafva bål af ofantliga dimensioner. V. W.