Barbaro'SSa, Ital., "rödskägg", "binamn på den iyske kejsaren Fredrik I af Hohenstaufen. Barbaro'ssa var tillnamn på tvänne ryktbara turkiska sjöröfvare i 16:de årh. De voro söner af en till islam öfvergången rumelier, som slagit sig ned på ön Mitylene (Lesbos) efter hennes eröfring af turkarna. Den äldre hette Horuk (Arudsch). Den yngres egentliga namn, Khizr, ändrades sedermera af sultanen till Khair-eddin ("god i tron"), hvilket de kristne förvredo till Hairaddin (Djereddin). "Tidigt förvärfvade sig de bägge bröderna rykte såsom djerfva sjömän och blefvo en skräck för Medel-hafslanden. Sedan de trädt i tjenst hos sultanen i Tunis, gjorde de ansenliga eröfringar på norra Afrikas kuster. 1515 lät Horuk utropa sig till herskare öfver Alger, sedan han låtit strypa regenten derstädes. Derifrån utsträckte bröderna sitt välde of ver det kringliggande landet. 1518 stupade Horuk i en drabbning mot araberna. Hans broder efterträdde honom i herraväldet öfver Alger och ställde sig 1519 (1520) genom fördrag under den turkiske sultanens öfverhöghet samt utvidgade snart derpå sitt välde genom att underlägga sig Tunis. Hans oerhörda röfverier och plundringar på Medelhafvets kuster, hvarvid en otalig mängd kristna släpades i slafveri, förmådde kejsar Karl V till det bekanta tåget mot Tunis, hvilket land han eröfrade och återgaf åt den fördrifne fursten. Hairaddin, ehuru sålunda inskränkt till Alger, fortfor att vara de kristnes gissel. Han bortförde innevånarna i staden Mahon på Minorca, slog i Arta-viken t. o. m. den store genuesiske amiralen böria och eröfrade 1539, efter en hård belägring, Castelnuovo på dalinatiska kusten. 1540 tillintetgjorde han en kristen flotta vid Candia, och 1542 kom han med en stor sjömakt Frans I till hjelp samt medverkade till Mzzas intagande. Han dog vid hög ålder i Konstantinopel 1547.
Barbaroux [-röu], Charles, medlem af gi-rondisternas parti under franska revolutionen, föddes 176-7 i Marseille. Vid revolutionens utbrott var han anställd som. advokat derstädes. Med ungdomlig hänförelse omfattade han de nya idéerna, för hvilkas utbredande han utgaf tidningen "L'observateur marseillais", och sändes till Paris som sin födelsestads agent hos nationalförsamlingen. Der uppträdde han mot hofvet och anslöt sig till den afskedade ministern Roland. Efter stormningen af Tuilerierna (d. 10 Aug. 1792), hvartill B. var en af upp-hofsmännen, återvände han hem, blef der hel-. säd med jubel och återsänd till Paris, nu såsom medlem af nationalkonventet. Han blef i detta en af girondisternas mest framstående medlemmar. I allt sitt uppträdande visade han sig klok, oförskräckt och handlingskraftig. Straxt i början af konventets session uppträdde han mot Robespierre, som han anklagade for att efter-sträfva diktaturen, och deltog sedan ifrigt i kampen mot bergpartiet. Efter girondisternas störtande, d. 31 Maj 1793, lyckades han fly till Caen och måste sedan irra omkring som fogel-fri. Ertappad i närheten af S:t Emilion (depart. Gironde), sökte han döda sig med ett pistol-
skott, men misslyckades, blef gripen och förd till Bordeaux, der han guillotinerades d. 25 Juni 1794.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.